Skogsprov
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie Hansson
Ett nytt förslag om utformning av skogsprov har kommit. Det har redan mötts av upprörda röster som länge velat se en plan för hur vettiga sådana skall se ut. Även vi som är uppvuxna med skogs- och fjälljakt är kritiska och undrar på vilket sätt de tänkta proven speglar jakten. För visst är det väl det proven skall göra? Tror ändå att det är svårast för oss som de facto bor här och är uppvuxna i det norrländska skogslandet att förstå hur man kan komma på något som det här; vi kan jakt. Tänker också på möjligheten av att det om några år uppstår ett seriöst och tillräckligt stort intresse för kvalitetsprov – och så sitter man fast i det elände som här har framlagts. Hur skall detta konstiga championat värderas?
Det nya förslaget är alldeles åt skogen (om jag får vitsa till det), men vi inser samtidigt att huvuddelen av det etablerade spanielkollektivet egentligen inte bryr sig. Inte ens vi själva tror på det här med skogsprov; rent historiskt har de som varit knappast rosat marknaden, men det som i det här nya förslaget kommer till uttryck måste bara bemötas eftersom det idiotförklarar hela vår jaktkultur. De som tagit fram förslaget vänder sig inte till jägarna och rent hundligt måste det vara så att de agerar utifrån något slags förvridet norrländskt egenintresse. Reglerna skall markera avstånd till ”dom andra” och dessa andra är då alla som jagar med rastyper avsedda för jakt, det vill säga jaktspaniels. ”Alla vet ju att dom finns i södra delen av landet och dom kanske fungerar där, men inte hos oss”. De ser reviret skogen som deras eftersom ”dom andra” inte visar något intresse. Man lyckas bortse från att ganska många av ”dom där hundarna” numera finns även här och jagar med långt större framgång än de vanliga spaniels som i vår landsända konstigt nog ännu kallas jakthundar.
Mitt i det skall vi riktiga jägare som lägger ned hundratals svettiga timmar i skogen varje år försöka upprätthålla respekten för vår fina norrländska jakt inför dem som inte vet så mycket om den. Även inför dem som är ärligt intresserade och på sikt kunde utgöra en betydligt bättre kategori av jaktprovsstartande.
Om det etablerade spanielkollektivet i nuläget inte tror på spanieljakt norr om Dalälven, gör det knappast saken bättre att odugliga familjespaniels framhålls som överlägsna de jaktavlade specialisterna. Det hindrar förstås inte att vi som för länge sedan bytt till de sistnämnda vrider oss av olust inför möjligheten att sammanblandas med de förstnämnda. Vi har en urgammal jaktkultur att slå vakt om, långt äldre än den på utsatt vilt enligt nutida mönster. Vi har absolut inget emot den sydsvenska jakten, men vi menar att vår är fullt kompatibel med traditionell spanielkultur, även om vissa jakttekniska småsaker måste justeras för att passa in. Det betyder inte att vi inte kan ha samma regler för hela landet. Det vore löjligt med två olika sorters championat. Särskilt som vi skogsjägare skulle vara tvungna att skämmas över det norrländska alternativet.
Skogsjaktens verklighet…
…är väsensskild från den mer kända som förekommer söderut. Tyvärr verkar nog så många även här på hemmaplan ha endast rudimentära föreställningar om vad det är…
Till att börja med är skogsjakten svår. Först och främst är det vanliga att säsongen håller blygsamma stammar av vilt, de kan vara svåra att hitta – och så var det ju det där med alla jäkla trän som står i vägen för skott! Då tänker man sig i det nya förslaget alltså att markeringsskott skall lossas, sedan skall hunden få nosa på en död fågel som sedan läggs ut för att hunden förhoppningsvis skall våga ta den, lämna av den och få sitt pris. De ansvariga för förslaget måste tycka att detta är en bra idé. Andra tycker den är helt galen; vi riktiga skogsjägare för att det är förnedrande och inte i närheten av jaktlig verklighet, åter andra håller också med om att en riktig spaniel skall hämta vad den skickas att hämta utan att ifrågasätta och utan att behöva nosa på viltet först för att bekanta sig med det.
Vidare tycker man att hunden skall kunna gå på löpor om det går ordnat till. Frågan är först var den gränsen går, sedan hur hunden i långa loppet skall kunna kontrolleras när den fått lära sig att det är OK. En jaktavlad spaniel behöver inte det. Det ligger heller inte i förarens intresse att den skall få det. De flesta av oss med någon erfarenhet av jakt har säkert fått känna på frustrationen när vår annars så lydiga hund tappar koncepterna och drar på en löpa och stöter fågeln hundra meter bort. Det är inte kul! Att tro att man skall hinna med en snabb hund är också otroligt naivt. Allt visslande och ropande som blir följden stör så alldeles för mycket när det kommer till skyggt skogsvilt, liksom för övrigt onödiga markeringsskott.
Ofta hör man missnöje uttryckas över att vilttillgången var för dålig på provet, min hund kom inte för vilt. Det har blivit självklart att så skall vara. Här har provtänkandet fjärmat sig från jakten; aldrig någonsin har det varit självklart att man alltid lyckas i jakt. Å andra sidan är kostnaden med anmälningsavgift, resor och kanske logi så stora att det kan verka naturligt att man skall ha valuta för sina pengar. Att då åka på fjärran skogsprov med ännu sparsammare vilttillgång är knappast lockande även om en veckas jakt i glada vänners lag kan vara det. Att försöka få fler till pris genom konstlade medel gör det inte mera lockande, för hur skulle sådana prov kunna ses med respekt av de duktiga spanielförare som annars syns på proven?
För oss entusiaster är skogsjakten en svår utmaning värd att anta, svår att vara utan och skogsprovet skulle, om man vände på det negativa, kunna ge just det prestigefyllda pris konnässören skulle vilja komplettera samlingen med. Om provet görs på ett jägar- och spanielmässigt sätt. Det skulle alltid vara kostnadskrävande och oförutsägbart och för att lyckas måste antalet startande begränsas för att alla skall få maximala chanser att komma för vilt, men ändå…
Det vanliga regelverket skulle vara fullt tillräckligt, men själva utförandet skulle må bra av att justeras en aning. Parsläpp, om det kan gå tillräckligt tyst till, är en bra idé. Skulle det dessutom gå att rucka på reglerna så att även domarna får skjuta (för att minimera antalet trampande fötter som skrämmer) vore det ännu bättre. Skrämmande buller gör också att ingen publik kunde tillåtas. Hundarna måste av självklara skäl tillåtas ett långt vidare sök, stick i stäv mot ”det engelska”, men i viltgles skog måste mer mark täckas än i vanlig fältjakt. Hundarna måste också vara utomordentligt uthålliga, kunna hushålla med krafter, vilket också kan anses bryta mot det engelska diktatet om ”fart och stil”. Det är dock nödvändigt vid många timmars jakt i vanligen tungarbetad myr och kuperad terräng. Det är små variationer i metoder som hundarna klarar av att hantera utan vidare; och säg nu inte att de skulle tappa i lydnad eller vara svåra att ”ställa om” till den vanliga fältjakten! Talas det inte alltid om hur duktiga tränare och förare söderöver är? Lev som ni lär så kan det finnas en framtid även för skogspaniels att vara stolta över, vi vanliga jägare är det redan.
