Veckans ord
Arkiv för veckans ord
Nordlig spridning
Av Stefan HanssonNågon kanske har sett hälsningen i vår gästbok. En av fjolårssäsongens springervalpköpare i Kiruna hade skrivit ett kort meddelande; det känns alltid kul att höra från kända och okända från det hållet, men alldeles särskilt som det var från en spanielkollega. Likt maskrosfrön sprider sig spaniels även norrut, men det har väl knappast undgått någon – eller hur? Mycket tyder ju på att svenska jägare och svenska jägares värderingar tar över mer och mer. Det här vaktandet av ”det engelska” är ju rätt dumt egentligen; hundarna har ju sitt jaktsätt antingen de jagar i fjällens videsnår eller i Skånes björnbärsmotsvarighet. Det där med ”det engelska” blir övertydligt när hundarna finns och arbetar överallt i världen så vi kan nog tryggt luta oss tillbaka och konstatera att det här är Sverige och lämna mer förlegade – omoderna – idéer bakom oss, men det håller väl de flesta förnuftiga människor redan med om.
Den här hälsningen väckte minnen hos mig som växte upp en hel del av min ungdom i Abisko dryga tio mil väster om Kiruna. På den tiden var det inte så vanligt att folk jagade med hund, men man lärde sig jakten från grunden och en av de sakerna var att det var svårt att få riporna på vingarna under den tidiga hösten. De tryckte så hårt att man gick förbi tio fåglar innan man fick en att lyfta. Tänk vad nytta vi skulle ha haft av en spaniel som röjde ur de täta snår man själv knappt klarade av att tränga sig in i! Jag förstår att Syd- och Mellansvenska spanielmänniskor inte har en aning om vad vi jägare egentligen sysslar med, men det är säkert ursäktligt om de ibland kläcker ur sig en del pinsamheter om villkoren här uppe. Det viktigaste är ju ändå deras oomkullrunkeliga tro på de egna rasernas förmåga att jaga effektivt på spaniels vis var de än ställs ut att göra det.
För några år sedan lanserade någon spanielsportare (tror det var en skåning) idén att man skulle ha en stående hund för att söka rätt på fåglarna, sedan koppla upp den för att släppa en spaniel att stöta dem; ber om ursäkt, men det verkar lika överarbetat som obegripligt. Varför skulle någon vettig jägare vilja krångla till det så? Varför trassla omkring i besvärlig terräng på fjällsidorna med fler hundar än vad som behövs? Vad säger det om förtroendet för spanielns eget arbete? Tror det är här skiljelinjen mellan jägaren och hundsportaren går; jägaren strävar efter effektivitet medan hundsportaren sysslar med…ja vadå?
När det gäller naturligt förekommande vilt, vet alla att markerna sällan svämmar över av dem. Jägaren lär sig att söka upp dem på de platser där de mest troligt finns, hundmänniskan släpper sin hund på måfå i tron att den skall lösa problemet. Så enkelt är det inte. När det kommer till jakten på fjällsidan är inte jägaren dummare än att denna söker upp snåren som löper längs bäckar, längs sänkor, stenrösen o s v. Där släpps förslagsvis spanieln, där är chansen att hitta fågel större eftersom de förekommer i större mängd där. Fjällheden emellan innehåller helt enkelt för få fåglar för att den skall vara mödan värd att ta med sig; varför då överhuvudtaget belasta sig med stående hundar? Spanieln gör jobbet på sitt intensiva sätt i korta släpp och får sedan vila till nästa ställe.
Det skulle vara roligt att någon gång återvända till fjällen beväpnad med spaniel, men vår vanliga jakt i skogen upptar all vår disponibla tid för jakt. Annars fungerar skogsjakten egentligen likadant som fjälljakten; det är ”hotspotsen” som räknas. Ändå får nog våra hundar jobba av även marken emellan trots allt, men då finns också flera andra arter att jaga, chanserna att hitta någonting, ökar litet. Engelsmännen har hittat på många stolligheter genom historian, begått månget övergrepp världen över och deras sociala struktur är värd all kritik både förr och nu, men spanieln är en fin uppfinning, vårt nya hundtillskott i svensk jaktkultur!