Åt rätt håll
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie HanssonLjuset är tillbaka och snart är det dags att ställa om klockorna till sommartid. Kan tyckas litet tidigt kanske när det fortfarande kan vara svårt för tempen att stiga över nollan, vi är faktiskt bara i mars ännu. Här fick vi uppleva 82 dygn med temperaturer under noll innan det vände och blev litet mildare. Så långvarig kyla har det tydligen inte varit i Umeå sedan vintern 65/66. Hoppas det dröjer mycket länge innan det sker en upprepning av detta!
Ännu råder här lindriga vintertemperaturer, men vi har haft dagar med ända upp till +7 i skuggan, säkert det dubbla på vindskyddad solsida. Vårt altantak som vi hade sådant bry med, är nu bart. Vi har massor av snö, gott och väl upp på halva låret om man dristar sig att gå ut i den, men får det hålla på att tina ett tag till kan i alla fall jyckarna springa på skaren i tidig morgon och rasta sig ordentligt. Det allra roligaste är att se Nenya så pigg, inte bara i det att hon flänger omkring som en unghund, utan också för hennes nyfödda pondus gentemot de andra; hon härskar med varsam men bestämd järntass. Först nu förstår vi hur nedgången hon verkligen har varit. Hoppas bara det håller i sig.
Nu skall alla lämna in sin semesterplanering för året, det rings och det kollas, det spekuleras och ses framåt; svensken börjar leva upp igen. Precis som förra året finner vi med stor förundran att sådana man känner börjar se fram emot jakten, tala om den, drömma om nya tag i skogen; förundran eftersom vi känner att det kan vara klokt att ta en sak i taget. Särskilt efter en så tuff vinter som denna; vi vet ju bara alltför väl att efter jakt kommer snö! Glöm inte våren då hela landskapet bubblar av liv – sommaren då vi skall få värme och sol, vila och en och annan fisketur! Eller så är det bara stigande ålder som talar: sommar och sol är bäst.
Nåja, även vi har planer inför jakten (så mycket för den klokskapen!!) och förväntan stiger märkligt nog redan. Om inget inträffar kommer nyfunna vänner upp från södern, ”rookies” i Träsket, men medföljaren är en riktig veteran som har varit hos oss premiärveckan hela sju gånger förut. Som vanligt blir det ett Svansarnas Möte, men också en släktträff där bara Tezla är katt bland hermelinerna. (Även om hon är uppfödd i Tosse-Systrarnas Hus).
För oss blir det den tionde premiären med huset fullt, bara deltagarna har växlat en del. Det som är fascinerande är att det som vi talade om redan i höstas verkar bli av; det är kanske tur att folk planerar och bestämmer sig i tid när allt kommer omkring! På ord följer handling! Litet extra kul också med förstagångsbesökare; det finns ju så mycket att visa.
Så var då även jag där; tar ut jakten i förskott. Det vi annars längtar som allra mest till just nu är utan tvekan återkomsten av alla fåglar. Inget är som det. Särskilt litet längre fram när man sitter på stugtrappen och lyssnar på koltrastar och taltrastar som sjunger natten lång runt gården, medan hoande ringduvor och spelande orrar hörs runt om i hela nejden. Eller när vi äntligen återigen sitter nere vid Vargtjärn och ser alla hormonstinna andfåglar röja omkring och ropa och skrika, slåss och fäktas. Det är då livet återfår sitt fulla värde.
