Veckans ord
Arkiv för veckans ord
Slurp!
Av Stefan HanssonDen plogade, uppskottade vintersnön är seglivad, hårt packad som den är. Däremot har den snö som ligger där den lade sig sjunkit ihop till nästan ingenting på en vecka. Det har varit en osedvanligt kall vinter men massor av snö hann komma innan kylan slog till på riktigt, så någon tjäle finns inte. Alltså försvinner snön spårlöst, vattnet går rätt ned i backen – slurp ba’! Det är hur märkligt som helst; till alldeles nyligt har inga sammanhängande bara fält funnits, bara snöfria fläckar här och där och ändå har krokus, snödroppe och scilla exploderat ur marken. Utanför vårt köksfönster blommade penséer ända till Lucia då snön började vräka ned och det var god natt för även den segaste pensé. Nu när snön har försvunnit så står penséerna där igen, städsegröna och fulla i knopp. Precis som om månaderna emellan inte har funnits! De bara fortsätter där de slutade!
Nu spelar bofinkarna för fullt i dungen bakom huset och koltrasten smyger omkring i den så mirakulöst snöfria häcken. De spelar vackert men är ack så skygga. Roligt ändå; på bara tjugo år har arten ökat från noll till ganska vanlig i Umeå, men det är nog bara tio år sedan den första gången visade sig i Träsket och är nu en vanlig fågel. Det sägs att pilfinken håller på att gå starkt tillbaka, men i vår häck är det gott om dem. Just nu har hanarna tuffat till sig bra och gnabbas för fullt.
Annars är allt ungefär som vanligt. Det mest värda att uppmärksamma är att Fawito Sweet-Tezla fyllde 9 år igår. Still going strong och hennes ögon har blivit litet bättre. Till helgen skall hon på ögonlysning, får se hur det går. Söta Tezlan kanske kan jaga igen i höst!
Bilen gick förresten igenom utan några problem. Den är inte ny längre så vi blir inte förvånade om saker behöver åtgärdas, men som tur är så är motorn betydligt nyare än bilen och den går heller inte mycket på vintern i vägsalt och elände, så grejorna håller bra.
I helgen fick vi besked om att våra engelska naturfotografer har lämnat sin ö för det stora svenska äventyret. Det tar väl några veckor innan de når upp till våra trakter, men det är lika bra så det får våra till sig litet mer. Det är ju så att om våren är sen, hinner den så småningom ikapp så nog får de se både det ena och det andra; vi skall hjälpa till med det vi kan. Redan här runt vår stadsdel finns litet allt möjligt, älgar, rådjur, skogsfågel, en bit längre bort änder och vildlevande mufflon och vem väntar sig väl det i Västerbotten?
Egentligen är det väldigt nyttigt att engagera sig i långväga gäster, inte bara för att det är spännande med nya människor och att man lär sig mycket av dem, utan för att de får en att tänka efter vad man har på sin hemmaplan. Har förresten ofta pratat om det med vänner överallt, Dalarna, Skåne, Blekinge o s v, men det gäller också att tänka efter vad folk vill ha i just deras specifika fall. Vanligen – och som vanligt kommande höst – kommer folk för jakten och hundlivet, litet sight seeing och insupande av Västerbottnisk skogskultur. Med dem som kommer nu handlar det mer om att söka efter fototillfällen och rara arter. Det fina med våra engelska gäster är att mycket av det som är vanligt för oss, är rart för dem; de blir s a s lätta att förnöja. Nöjsamt för oss också förresten; inget är väl så trevligt som att umgås med likasinnade och också tillfredsställa deras vetgirighet. Det här blir kul och det gör inte saken ett dugg sämre att de kommer ända ifrån England – och så får man träna sin ständigt rostiga engelska. Det är ALLTID välbehövligt!
Apropå på våren: missa inte den nya annonsen på valpsidan.