En helrenoverad hemul
Text och bild: Stefan Hansson”Nenya är en ovanligt fräsch 10-åring”, säger vår veterinär. Det låter förstås som ljuv musik i våra öron, särskilt som vår gamla hemul var så gott som uträknad i höstas. Först så här långt i efterhand har vi förstått hur darrig hon var, nu när vi ser hur pigg hon är idag.
När vi på tisdagen kommer till veterinärstationen i Vännäs visar Nenya som vanligt upp en skräckblandad förtjusning inför att träffa doktor Anna. Förtjusningen verkar ömsesidig; Anna tycker om min gamla hund och alla som gillar min hund är per definition bra människor! Nenya har förstås goda skäl att samtidigt vara rädd efter alla besvärligheter hon har stött på i Annas händer, men trots det är hon vänligheten själv. För några är hunden en del av jaktutrustningen, för andra ett tävlingsredskap, för oss är Nenya så mycket mer. Hon har alltid varit en bra, men långt ifrån perfekt jakthund, lyckligtvis har hon aldrig visat upp några tävlingskvaliteter. Hon är en kelråtta, soffprydnad och promenadlimpa, allt i ett, och bara under en mycket kort tid av året en jakthund; hundarna är kort sagt en hobby, men de betyder allt för oss. Visst är vi högst medvetna om att en tioårig hund inte har så många år kvar, men alla våra hundar lever för evigt – i våra hjärtan.
Huvudanledningen att vi söker denna dag är att jag – som känner min hund utan och innan – har märkt en förändring i Nenyas rörelsemönster; något är fel med höger sidas fram- och bakben. Tycker jag i alla fall. Vidare vill vi få hennes blodvärden testade – förstås! – och att få hennes rinniga ögon kollade igen. Både hon och Tezla har snorkat och snörvlat med inåtvända nysningar och samtliga jyckars nosar droppar litet – kan det vara noskvalster?
Som vanligt är Anna noggrannheten själv, hon bryter, bänder och drar i Nenyas ben och säger att just de ben jag funderat på känns litet hårdare. Anna vill se hunden springa så det bär av ut i häststallarna där Nenya får löpa i den långa gången, och jo, där finns en störning i hennes rörelser, jag hade inte inbillat mig. Så där nio år över tiden genomgår Nenya nu en höftledsröntgen och när hon ändå är sövd tas också blodprovet och hennes tårkanaler – som visar sig vara igensatta – sköljs.
Det är nästan tre månader sedan förra blodprovet och det visar sig att värdena har blivit ännu litet bättre! De är acceptabla och på min fråga svarar Anna att det är mindre sannolikt att den hemska polycytemin kommer tillbaka. Hundan också vilken lättnad!
Röntgen visar att hon har lindriga pålagringar i höftleden och i armbågen, men alltså inte alls farligt med tanke på hennes liv som hårt jagande hund, hon är en ovanligt fräsch 10-åring. Anna skrattar och säger att hon ju har hört från en säker källa, som känner Nenya, att hon knappast är den som håller igen i skogen. Samma källa (kollega till Anna och god vän till oss, gissa vem!) antyder med en viss emfas, precis som Anna, att Nenya däremot borde bli litet slankare. Hrmpf, jaja, det kan väl tänkas…
Doktors ordination blir lämplig, långsiktig träning, gärna simning, men vi får inte cykelträna henne, vilket gör detsamma, jag har ändå aldrig gillat det där att cykla med hund. Hon skall ha glukosamin och prova ett nytt foder som är framtaget för hundar som är litet ömma i lederna och går allt enligt plan kan hon göra comeback som jakthund i höst – bara en sån sak!
Hennes ögon blir allt bättre och vi hoppas att eventuella noskvalster skall försvinna. (Kan igensatta tårkanaler och rinniga ögon bero på kvalster)? Alla jyckarna behöver ju inte den helrenovering som Nenya har fått, men likafullt skall alla ha den omvårdnad som behövs.
En hund har rätt att kalla sig hemul när den når åtta år. Nu har vi en sådan på nio och en på tio, samt en ung hattifnatt på tre. Vi står inför ett generationsskifte, ingen tvekan om det, och på hattifnatten vilar ett tungt ansvar som inte kommer att lätta innan ännu en hattifnatt har flyttat in. Nåja, ännu så länge finns det inget utrymme för fler hundar och vi önskar ha kvar våra hemuler ännu några år. Med god omvårdnad och litet tur borde det gå.
Med risk att verka tjatiga vill vi än en gång berömma vår jätteduktiga veterinär Anna Bäckvall och alla andra engagerade och lika duktiga människor som jobbar på landets bästa veterinärstation, den i lilla Vännäs. Vi är tacksamma för att vi har tillgång till den.
Glädjehattifnattande…
…drabbar alla våra hundar ibland, även hemulerna. Innan vi åkte ut till veterinären för att kolla Tezlas ögon gjorde vi en hundsväng ut på Kulla och det var en fröjd att se våra galningar fara fram som oljade illrar i pur våryra – äntligen på barmark. Cully har förstås så bråttom att bakdelen stundom kör om framdelen. Tezla tussar på som hon alltid gjort. Ögonkontrollen visade att det var ungefär som vanligt med hennes ögon; synd hon har det när hon annars är en så ovanligt fräsch 9-åring. Nenya (vår ovanligt fräscha 10-åring) iakttar ett uppträdande värdigt hennes hemulstatus. Går på i god stil, men lyckligtvis håller hon igen litet nu innan hon har fått bygga upp muskulatur och kondition. Allt som allt blev vår lördag riktigt lyckad, men vad skulle en sådan promenad vara värd utan hundar?
