Sköna maj
Text och bild: Stefan HanssonJa, om det stod säkert folk runt om i staden och sjöng vid de rykande brasorna, huttrande i Valborgmässoaftonens grådask och duggregn. Själva gick vi aldrig ut, nej, nej, det var mycket skönare att stanna inne och äta en god middag. Tro för den skull inte att vi var besvikna på något vis, uselt väder hör den dagen till – på morgonen hade vi vaknat till några centimeter nysnö. Ingen blir väl förvånad över det; så brukar det vara och klimatet är ju som det alltid har varit och är heller inget att göra något åt. Naturen rår vi inte på. Skönast med maj är ändå att det är den sista månaden då återfall av snö kan förekomma.
Vi hade egentligen bestämt att göra årets premiär i Träsket i helgen, men slöt bort det i sista stund, varnade av SMHI:s prognos. Tur var det, de har ju faktiskt ibland rätt i sina spådomar, och där uppe ligger förstås ännu mer av gammal snö kvar. Här vid kusten ligger tillräckligt kvar i skogen för att det inte skall vara bekvämt, och ibland känns det onödigt att åka iväg ut ur staden för att uppsöka de helt avtinade tallhedarna, bara för att gå med hundar. Lördagen bjöd på duggregn och rusk, men jyckarna blev ändå motionerade. Jag och Nenya, som har vårt speciella träningsschema, gick en sväng bort till ån som i vansinnig våryra slingrar omkring genom ängarna och vid gamla Ersmarksvägen stöddigt brusar i gulaktigt vårflodsvatten under bron. Där låg bäverfällda trän kors och tvärs över strömmen, färska gnag som tydligt visar att inte alltför långt borta finns också en hydda.
Jag försöker lokalisera hyddan för att kunna fotografera bäver. I tidig kväll när fotoljuset ännu dröjer kvar, kan man ibland ha tur att få hyggliga bilder på dem. Bäverjakt med studsare kan vara trevlig och är något jag förr om åren gärna höll på med, men numera känns kamerajakten mer produktiv, mer av en utmaning – och så är ju bävern ett så spännande djur att studera. I tidig morgon är de vanligen utspridda längs hela ån, de har inte hunnit hem än, då det kan löna sig att smyga för att ”få skott” på dem. På kvällen håller de sig runt hyddan, så det är en fördel att ta reda på var den är.
Tillsvidare får ni nöja er med andbilder tagna igår. Gräsänder och en och annan knipa väntar man sig se i en sådan å, men där fanns också mängder med krickor. Det måste ha varit många hundra av dem som drog omkring i olika flockar mellan ån och några översvämmade ängar på andra sidan, där jag förstås inte kom åt att ”skjuta” dem. Nu märkte jag avigsidan med vädret. Det blåste iskalla och byiga vindar och snöglopp och regn drev med över den öppna ängen. Snart var fingrarna som känslolösa istappar och till slut drevs jag därifrån. Nog är det lätt att fördra dåligt vårväder om man håller sig inne; går man ut är det nog så irriterande! Faktiskt var det varmare och soligare på kvällen när jag var ute och fotade rådjur!
Jag måste ha haft turen att komma ned till ån när en stor flyttflock av krickor råkade ha anlänt för att rasta där. Det är givetvis helt slumpmässigt valt, men det var jag tacksam för. Det är litet spännande att ha den här ån så nära, jag behöver bara korsa ängarna bakom huset där vi bor så är jag framme på fem minuter. Här finns tydligen gott om änder, jag vet att där finns bäver, kanske också bisam. Här finns förstås också gott om rådjur och räven slår också sina lovar där, älg förstås. Längre bort, där ån rinner in i skogen, kryllar det av järpe. Det sägs att här går också havsöringen upp – lycklig den som har fiskerätt där! Lyckliga är VI som trots att vi bor i Sveriges tolfte största stad har så mycket av djur och natur alldeles bakom knuten!
