Veckans ord
Arkiv för veckans ord
En skön dag i down town Umeå
Av Stefan Hansson
Bild: Stefan och Annelie HanssonAtt ta en vårpromenad uppströms älven kan ha sina poänger och är något vi försöker göra varje år den här tiden. Många andra gör det också, det är ett populärt stråk och jag antar att det är så litet varstans i världen; folk gillar att strosa längs ett vatten, ofta vid floden.
En baktanke är förstås att kanske få fågelmotiv att fotografera. Nu fanns också ett litet särskilt skäl. Det förekommer att vissa bloggar och lägger ut jättevackra bilder på vit- och blåsippsbackar; andra skryter om att bokarna har slagit ut på Fulltofta och att marken lyser vit, gul och blå i ändlösa fält av sippor. Vill bara tala om att även vi har ställen med sippor! Här längs älven, i sydslänten, växer de fläckvis ymnigt, och nåja!, de är faktiskt förvildade från trädgårdarna ovanför slänten, vilda finns tyvärr inte.
Andra åter, skryter om vilda torskfisken och om horngäddefisken som ännu inte har inträffat; nå, pilutta er! Här dras sedan veckor tillbaka fin öring mitt i centrum! (Nåja, inte av mig, till det är jag för lat och renons på tålamod).
Nä, jag håller mig till fåglarna, även om det inte syntes till mycket annat än måsar, men jag fick bilder på storskrak och bäst av allt, en på djurens verkliga konung – en bisam!! Som norrlänning kan jag skryta med den; bisamen kom in från Finland på 50-talet och det sägs att den sprider sig söderut med den svindlande hastigheten av 7 km per år. Jag tror att denna ettriga lilla pälsboll på ca 1500 gram nu har passerat Sundsvall på väg att erövra hela landet.
Alla djur är spännande att studera, inte minst bisamen, och jag minns en kanadensisk naturfilm jag såg för många år sedan som handlade om just den. En oförglömlig scen var en beklagligt nyfiken jätteälg som inte kunde låta bli att nosa på en, och gnafs!, där hängde den lille gnagaren i mulen. Den stackars panikslagna älgen höll på att skaka hornen av sig innan den blev av med pälsbollen. Snacka om David mot Goliat. I en annan scen gav sig en stöddig schäfer på en bisam – som raskt och sånär hade fått hunden att krypa ur skinnet av skräck. Nu kan det väl hända att schäfrar är ovanligt fega hundar. En av våra gamla springrar, Tracy, blev också huggen i nosen av en och det skulle den inte ha gjort; en ruskigt rask ruskning senare och den bisamen hade huggit färdigt!
Bisamen hör ju inte till vår ursprungliga fauna och får därför jagas året om, men liksom kaninen och fältharen hör den till de oskadliga främlingarna i Sverige. Det påstås att den kan äta andpopulationer ur huset, men i tider när sjöar tenderar att växa igen, kanske den kan vara till nytta också. Givetvis bör den regleras med jakt, men det är inget problem då den ger fint pälsverk och jakten är jättespännande med .22 LR. Jag tror vi mycket väl kan leva med den.
Nydalasjön
På vår sida staden finns Nydalasjön, en blå juvel som i generationer har fungerat som rekreationsområde för medborgarna. Här finns ett äventyrsbad, en fyrstjärnig camping och ett hyggligt fiske som vid premiären på regnbåge drar en stor publik.
Även den fågelintresserade kan ha anledning att söka sig hit. Vanliga är rätt många andarter och så bisam förstås. När jag i torsdags äntligen kom mig för att åka dit hade isen till största delen hunnit försvinna, vilket gör att all fågel sprids ut över hela sjön; är det bara vakar öppna samlas all fågel där, vilket gör skådandet så mycket lättare. Det blev en mager fotoskörd, men jag fick en för oss ny art: småskrak. Det är lustiga fåglar; röd näbb, långsträckta, liksom utdragna, brokiga och med en frisyr som skulle göra Knase, Kalle Ankas kusin, grön av avund. I övrigt fanns där mest måsar, några storskrakar och knipor, varav en passerade förbi i full fart. Märkligt detta att foton på stilla fåglar eller sådana i långsam rörelse ofta blir litet halvdana, men blir det snabba skott fungerar det. Måste bero på gamla flyktskyttetakter…
Åsså va’ ’e Träske’.
Så har då familjegodset väckts till liv igen efter en lång vinter. Allt fungerade genast vi stoppade in kontakten, eller någon tryckte på knappen. Som med TV:n (Viasat) som krävde ett telefonsamtal för att signalen skulle nå dekodern. Mitt i samtalet faktiskt: ”nu borde det fungera”, sade killen – och det gjorde det! Efter en knapptryckning i Fjollträsk, får vi TV i Lubboträsk – snacka om systerorter, den förstnämnda bara obetydligt större!
Ägorna låg dock till största delen under djup snö; vi fick inte ens in bilen. När vi kom upp på lördag morgon låg trappen under tjock skare – frusna järpspår gick rätt över den, såg ut ungefär som fossila spår av en dinosaurie – och vi fick hacka oss in eftersom dörren annars inte hade gått att öppna. Ute hade inga tak rasat in – de byggde rejält förr – och inne hade inget frusit sönder (termometern visade att det under vintern varit -28 som kallast), men vattnet kom på en gång. Solen hade värmt huset i flera dagar och när vi hade dragit på elementen för fullt kändes det som om vi hade varit där senast förra veckan och inte i mitten av november förra året. Säsongen är härmed officiellt öppnad!
En liten flik av potatislandet hade tinat fram och det kändes konstigt att vi om bara några veckor skall ut med årets utsäde. Uppe i norra tomthörnet återfanns ett vinterminne; en liten flock orrar hade haft snölega vid lilla eken som står där. Flera högar med orrdynga vittnade om det, en vid ekens rot. Skånsk ek möter nordnorrländsk orre – snacka om lyxig gödsel! Måste ha varit en så kallad ekorre…
Iakttagelser både hemma och i Träsket får mig att tro att vi går mot ett sorkår; bra då räven får annat att äta än skogsfågelkycklingar. Sorken gynnas av en snörik vinter, andra far illa av den. Allt som inte dödar, härdar, och nog är våra norrländska rådjur ena riktiga tuffingar, men ibland räcker det inte; runt gårdarna ligger kadavren av fyra ihjälsvultna rådjur. Bocken har visst klarat sig berättade stuggrannen. Själva såg vi en bock i grannbyn som såg skruffig ut, håret alldeles avskavt på halsen (se bilden). Nu är jag ute och gissar, men jag tror att det kommer sig av att den kämpat hårt med att gräva hål i skaren för att hitta bete, men ur hål som varit så trånga att den isiga snön skalat av allt hår. Det har varit en satans vinter (på ren svenska), det gör ont i hjärtat att se djuren duka under för den, å andra sidan har vi större och mer livsdugliga rådjur i en verklighet där bara de starka överlever. Skall inte hymla med att jag mer än gärna skulle fälla en bock eller två varje år om det bara var litet lättare än stört omöjligt i våra skogar, men det är lika fint att se dem runt gårdarna. De är vackra och vem tycker inte att det är olustigt att veta att de lidit ordentligt innan de dog?
Redan på uppresan konstaterade vi att våren måste vara flera veckor sen. Aldrig på de 20 år vi har haft huset har det varit så mycket snö kvar på gården. På sjöar ligger ännu isen, skulle man vilja färdas längre sträckor i skogen vore skidor nödvändiga, alla småvägar är oframkomliga. Nästan inga änder syntes till och bara ett fåtal skogsfåglar, vi såg en ripa och ett par tjäderhönor (se bilder).
Vi hade sett fram emot att få konditionsträna hundarna, men det blev svårt. Roligt ändå att se hur de lever upp när de kommer till Träsket! Längs vägen där solen hade kommit åt att tina bort snön lade Nenya upp ett nätt litet spanielsök, det första vi kunnat låta henne göra på ett helt år – hon missade ju hela hösten p g a sjukdom. Alla hundarna tyckte dock att de avtinade kanterna av tomten var jättetrevliga för där springer morkullorna omkring när de inte är upptagna med att sträcka.
Nu får det räcka med vinter
Håhåjaja, om Gud vill och grejan’ håll’ kan vi njuta i Träsket i fyra dagar nästa gång. Det beror på om Annelie får ledigt klämdagen, men skönt skulle det vara – och håller värmen i sig kan det gå fort med vårandet; vi vill se änder i tjärnen och skogsfåglar som betar spätt gräs! Nu var det för tidigt, men bästa tiden återstår ännu. John och Eileen har hört av sig och väntas hit i slutet av veckan och de vill se norrländska djur och fåglar, inte snö och is. Vi har lovat hjälpa dem med fina upplevelser så nu håller vi alla tummar vi kan för ett grönare Norrland!