Midsommar i Träsket
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie och Stefan HanssonDen firades traditionsenligt, dvs, som vi brukar. Som vanligt är det massor som har med gården att göra, men på midsommarafton fiskar vi. Tjärnen kan ibland ge ovanligt stor abborre, så icke denna gång, men tillräckligt fina fiskar för att vi fick röka och gotta oss till årets första skörd av tigerrandiga. Mer kommer när vi nästa vecka åker upp för hela veckan.
Potatisen är på gång, litet blommor sattes också. Inget märkvärdigt, bara litet tagetes och sommardahlior, något finare är det inte lönt att ha i missväxtens Lubboträsk där frost, slagregn eller hagel alltför ofta ställer till det. Det är t ex helt galet att flytta ekar 130 mil från Skåne och plantera där, ändå finns det dårar som gör det...
Som vanligt slog knotten till lagom till sommarens viktigaste helg. Det är svårt att älska knott. Faktum är att jag aldrig har hört någon göra det. Till mig som utkämpar en heroisk kamp med Sveriges vildaste gräsmatta varje helg får knotten fri tillgång. Mina armar ser ut som om jag dagligen injicerar förbjudna substanser och mitt högra öga ser ut som om jag har varit på en traditionsenlig midsommardans i grannbyn, igensvullet och blågrönt av ett stort hematom. Det räckte med två knottbett där blodet spreds under huden. Lika fort som knottinvasionen kommer, lika fort brukar den upphöra. Hoppas den har gjort det till nästa vecka. Midsommarafton var så där sällsynt fin, dagarna efter blåsiga och dana, vi hoppas förstås också att blåsten upphör.
Mindre än två månader
En god vän i Blekinge mejlade nyligen och påminde oss om att gänget snart är på väg upp för jaktandet (som man säger i Träsket). När vi tänker efter är det mindre än två månader dit. Jösses vad tiden går fort. Vi kan i alla fall rapportera att vi har sett – och andra har sett – fågelkullar så det ser bra ut så långt. Tänker man så på att sorken myllrar omkring i större mängder än på många år, så ser det ännu bättre ut. Som bekant är det lättare för räven att föda sig på sork än på skogsfågelkycklingar.
Hushållsjakt
Med en dåres envishet har jag länge högt och tydligt hävdat att det är så vi ser på jakten. Reaktionerna har också varit blandade, allt från pinsam tystnad till att man å sin sida hävdar sin hundsport. Precis som vi lagrar potatis för vintern, fryser in fisk, bär och svamp, fryser vi också gärna in läckerheter i form av vilt, men jag har också vid något tillfälle fått en föraktfull fnysning – helt ärligt! – för att jag har en förlegad syn på jakten. I det fallet handlade det om en jaktprovsfanatiker. Tyvärr tror jag också att Jägareförbundets strategi under många år har varit fel då man i allt högre grad har betonat jaktens sociala värde för en exklusiv och ofta mystisk skara. Man har försökt få den salongsfähig, placerat den långt från allmogejägarens vardag – säkert i tron att man skall kunna mildra angreppen från en jaktfientlig omvärld. ”Nä vi dödar inga djur, vi tillbringar bara en trevlig dag i skogen!” Det bedrägeriet är alltför lätt genomskådat. Jag är helt övertygad om att vi absolut inte skall förvrida begreppet jakt på detta sätt. Inte heller att vi skall dölja dess syfte genom att adoptera det lömska engelska begreppet ”sport”. Dödande kan aldrig kallas sport.
Jag trivs aldrig bättre med livet än när jag jagar; det är spänning, det är en utmaning att mäta sina förmågor mot naturens varelser, skapade med stark överlevnadsinstinkt och när jag lyckas känner jag mig tillfreds med att känna att jag faktiskt bevisar min rätt till en plats i ekosystemet, trots att jag är en domesticerad jägare, en som numera bor i staden. Ändå känner jag att jag inte skulle ha den rätten om huvudsyftet med min jakt var något annat än att jaga för hushållet, för att tillfredsställa en urgammal samlarinstinkt. Bäst av allt är att jag nu har fått vatten på min kvarn.
I senaste numret av Svensk Jakt (nr 7, sid 60) har man kontaktat professor Marie Demker på Göteborgs universitet för att söka svar på varför jakten inte har en starkare ställning bland dem som förespråkar uthålligt resursutnyttjande. I intervjun nämns Miljöpartiet och Vänstern som särskilt tuffa mot jägarna, men kontentan av intervjun är ändå att inget parti tar tag i jägarnas frågor. Det är ingen höger- och vänsterfråga, utan det är stad mot land. Allt färre har någon anknytning till landsbygden; de intresserar sig för andra frågor som djurrätt, klimat och jord- och skogsbrukets miljöpåverkan. Demker har studerat hur politiska skiljelinjer har förändrats och hon säger:
På 1970- och 1980-talen präglades synen på jakt mera av hushållsjakt. Många hade erfarenhet av det. Det passade även i Gröna vågentänkandet.
Litet längre ner:
Synen på jakt som hushållsjakt är väldigt tillbakaträngd. Det finns få politiska aktörer kvar som står upp för den synen. Det är mer tryck på djurrätt idag.
Färre har anknytning till jakten samtidigt som det talas mer om jakten som inkomstkälla för markägare och när jag läser intervjun slår det mig att de som har råd att betala den enorma kostnaden för jakträtter också är bl a de som sitter i de politiska topparna. Helt säkert är det så att det finns många vanliga människor som har en brinnande jaktlust men som aldrig har råd med det jakten kostar och de som har det mycket väl kan vara sådana som kunde syssla med vad som helst – och de lär heller inte bekymra sig när förbuden duggar allt tätare.
Maria Demker igen:
Jag tror personligen att det vore bra om diskussionen istället fördes om jakt som ett sätt att förvalta en naturresurs. Då blir det öppet för förhandling, mer som en vanlig politisk fråga.
Nåja, när förbuden kommer och gör jakt meningslösare p g a regleringar av den jakt som ännu återstår finns det säkert de som säger det var det och går vidare med att ta upp golf istället. Det blir vi med en föråldrad syn på jakten som blir de stora förlorarna, men det känns i alla fall som en liten tröst att det finns seriösa forskare som ger oss sitt stöd – det är ju alltid något.
