Veckans ord  
                                                                                                                                            Arkiv för veckans ord

Hundsemester i Träsket
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie och Stefan Hansson

 Så var vi hemma igen efter att ha varit på rymmen en tid. Det har varit en fantastisk vecka med riktig sommar och tyvärr bjöds det bara på en gemensam vecka för hela familjen. Inte för att vi har gjort så väldigt mycket. Vi upplever den värsta myggsommar vi har haft på många år och det var rent för jobbigt att hänga vid vattnet och fiska några längre stunder. Det fick bli gårdsskötsel och umgänge med en kompis, Anki, som bor i sommarhuset bara en halvtimmes körning bort – otroligt vackert med utsikt över Vindelälven. Träffade förstås gamla jaktkompisen Malte, den vilda jaktcockern. Anki har två jyckar till, Aron och Bosse och unge Bosse skall bli kul att se till hösten. Blir han bara lika bra som Malte så...

 Vi har grävt bort några gamla odugliga vinbärsbuskar och kupat potatisen – och så förstås utkämpat den vanliga ojämna kampen med gräset. Det har varit jättevarmt så det har blivit en hel del latande på gräset mitt på dagen. På kvällen kommer myggen så då går det inte att vara ute. Det är problematiskt när man skall träna hund; på dagen är det för varmt och på kvällen får man jyckarna uppätna av myggen. Ändå har vi kämpat på litet i alla fall.

 Jyckarna

Vi har haft ett litet väl händelserikt år det sista. Det är nu ungefär ett år sedan Nenya hade sin stora kollaps och allt som därpå följde med operation, blodtappning o s v. Allvarligt talat känner vi en stor tacksamhet att hon ännu finns kvar och dessutom verkar fullständigt återställd. Hon är pigg och kry utan att visa särskilt många tecken på att vara de tio år hon de facto är; helt klara ögon, inte en tillstymmelse till grått runt nosen och hältor och en viss ostadighet har försvunnit med sommarvärmen och nybyggnad av muskler. Hennes artros är av det lindriga slaget och kanske har också glucosamin en viss verkan, men hon är i alla fall frisk. Ett klart fall framåt när vi för bara ett halvår sedan ännu var fullt beredda på att förlora henne. Alla snorkanden och inåtvända nysningar (som även Tezla hade) försvann med medicinen alla fick i april så nog torde det ha varit noskvalster jyckarna hade.

 Tezla får dras med sina ögonproblem resten av livet. Vi är inte säkra men vi tror att de har blivit litet bättre, i alla fall det ena ögat, men vi ser att det bara är när det är riktigt skarp sol som hon har riktigt jobbigt. I mulet väder eller på eftermiddag/kväll funkar hon hyggligt bra. Till den vinter som snart är här har hon inga problem alls när ljuset är dåligt och dagarna är korta. Kort sagt har vi våra gamla trotjänare som skall ha ett bra och värdigt liv de år de har kvar, men de har eller har haft sina krämpor – man får leva med dem utifrån de förutsättningar som ges. Då talar jag förstås också om unga, yra Cully som vi ibland misstänker har ADHD...

 Träning

Litet apporterings- och stadgeträning kan man alltid hålla till med på gården och utåt tomtgränsens buskar, eller i omkringliggande skog – den finns ju bakom lagården! För en ung hund som Cully finns det moment som bör och skall tränas; för de gamla är det mer för att de tycker det är roligt än att de behöver träna apportering. De får hjärn- och nosgympa helt enkelt, även om nu Nenya tröttnar ganska fort på att hämta trista dummies – blinkar t o m för dem ibland! (jäkla hund!) – men vem bryr sig! När verkligheten knackar på, ute i skarpa situationer med riktigt vilt, tvekar hon minsann inte. Få hundar har hennes skogsrutin på eftersök på vingad fågel. Hon är den andra hunden i ordningen som vi kan lita på i varje situation, som aldrig misslyckas. Hon har det självförtroende som krävs för att hon skall kunna söka självständigt utan onödig dirigering, även om det tar en stund i inte särskilt transparent skog.

 Min träning koncentreras av naturliga skäl på Nenya. Jag vill så gärna att hon skall kunna orka med litet lättare jakt i höst, inte för min eller jaktens skull, utan för hennes. Hon är född för att jaga och det skall hon få. Vi har andra hundar, i värsta fall tar jag upp trampjakten jag är uppväxt med, men min hund skall få sin glädje i jakten om det går! Hennes långa konvalescens och en urjävlig vinter fick henne att tappa mycket, men de senaste veckorna har jag sakta men säkert byggt upp henne med omväxlande travträning på slät väg och skogsjobb över stock och sten. Jag tar varje chans att få henne att jobba, träna olika muskelgrupper, men utan att pressa henne för hårt i början. Bara utevistelsen på gården i Träsket gör säkert sin nytta eftersom en springer spaniel aldrig är stilla. Långa släpapporter gör också sitt, inte för att träna apportering i sig, men för att hon skall få springa i terräng och samtidigt ha roligt och också få hjärngympa för att vitalisera henne. När så Cully släpade fram en halvt punkterad gammal boll blev det riktigt tokigt – för Nenya!

 Tokiga gamla hund!

Nenya är en gammal dam som håller hårt på sin värdighet. Det skall mycket till innan hon nedlåter sig till att busa med de andra två. Överhuvudtaget är det inte många levande varelser utom husse som hon bryr sig om och när så husse börjar kasta en ihopsäckad gammal boll så vaknar valpen i henne upp! Naturligtvis ville hela svänggänget vara med, men bara Nenya ville tillbaka till husse för att få en klapp och ett skratt och förstås en ny boll att hämta. Vadå då?! Skulle det vara något fel i att låta en gammal rutinerad hund fjanta omkring med en boll om syftet är att träna upp muskler och kondition för en kommande jaktsäsong, kanske den sista hon orkar? Nenya släpper på sin värdighet och då kan jag släppa på min!

 

 Jaktinstinkterna vaknar

Vi vet om ett par orrkullar och en järpkull bara runt huset. Det myllrar av sork och bären börjar mogna fram så smått. Mycket talar för att det kan bli en bra säsong och den är bara fem veckor bort, börjar 21 augusti med morkullorna. Dem behöver vi inte gå långt för att söka. Ser dem varje sen kväll när de lyfter från potatislandet där de söker efter mask. För några år sedan hade vi massor – sköt också många – alldeles i närheten av huset, men så höggs allt sly undan i dikena och skogskanterna, kullorna försvann. Nu har dock en återväxt skett så hoppet vaknar om en ny guldålder med morkullor, hoppas kan man ju som bekant alltid. 

Instinkterna har vaknat, precis som alla andra år. Det börjar vara dags att skaffa jaktkorten som krävs för att få jaga, inventera, planera och drömma. Gäster är att vänta, riktigt långväga gäster precis som det brukade vara för några år sedan. Det blir en släktträff, precis som förr, och Nenya kommer att vara äldst i gården. Det är bara att hoppas att hennes goda utveckling håller i sig; i fjol fick hon inte vara med och det vill vi nu korrigera.

 Fotbolls-VM

Rätt lag vann – men vem hade egentligen väntat något annat? Leve Spanieln!