Veckans ord  
                                                                                                                                            Arkiv för veckans ord

Sommar i sin fulla mognad
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie Hansson

 När vi packade och åkte hem ifrån Träsket igår passade jag på att tala några ord med grannarna som var på väg att packa och åka hem till Skellefteå; deras fyra veckors semester hade nått sitt slut. Deras fyra veckor med stark värme – riktig sommar – och bara ca 20 mm regn under hela tiden; när hände det senast? Det HAR varit en sagolik sommar så här långt, varmt och härligt, det växer så det knakar och det är ungdjur överallt. Det kokar av liv nu när sommaren har nått sin fulla mognad.

 Det här kräver förstås särskilda arrangemang. Vår sommargästkompis Anki från Hjuken kom över på lördagen så vi kunde åka iväg och slänga hundarna i sjön och samtidigt passa på att träna litet vattenapportering. Det var härligt att se alla sex hundarna njuta av att simma och plaska och ivrigt hämta dummies på varierande avstånd. Det är i en vik där det går att gå runt och kasta tillbaka mot hundarna och på så sätt ge dem riktigt långa simturer. Eftersom det är i Lubboträskets utlopp kommer där också ett strömdrag som gör att hundarna får känna på det, men mest blev det ganska vanliga apporter där de fick simma parallellt med stranden.

 Alla var med, våra och också Aaron, Malte och Bosse som, enligt Anki, gjorde stora framsteg denna dag. Han har visst inte varit odelat förtjust i vatten.

Alla djuren i skogen
Bild: Stefan Hansson

 Själv åkte jag upp på onsdagen, hämtade familjen i Vindeln på fredagen och jag hann med både det ena och det andra på mina långa skogspromenader, tagvis rena golgatavandringarna i skogen bland mygg, knott och bromsar av alla de slag. Känns hårt att säga det, men mängden av sådan ohyra har en avgjord påverkan på sommarens kvalitet. Om man rör på sig går det hyggligt bra, men är snudd på outhärdligt om man stannar till. Så är också ohyran sommarens snackis bland alla som vistas på landet regelbundet.

 Tyvärr måste man stanna eller smyga när det ges tillfällen till fågelfoto och en dag ramlade tillfällena över mig utan uppehåll. En helt magisk dag då djuren tycktes ställa sig på led för att bli fotograferade. Till och med en rävunge fastande på bild när den hoppade upp på skogsvägen tio meter framför mig, smolken i den glädjebägaren var att den gjorde sitt bästa att gömma sig bakom ett av mycket få grässtrån på vägen. Den lyckades inte särskilt väl, men strået sabbade ändå bilden där det går genom ögat på räven.

 Två stora järpkullar med så gott som fullvuxna kycklingar såg jag också – jösses vad tidigt allt mognar i år! Järpen liknar rapphönan, de har båda många kycklingar och de här kullarna hade mellan 12 och 15 i varje. Det visslades och flögs och här kom alla mina år som järpspecialist väl till pass, även om myggen gjorde sitt för att sabotera mitt fotande. Ändå fick jag massor av förstklassiga bilder, lägger ut några. Annars är det mycket svårare att jaga järpe med kameran än med bössan; en hagelkärve är väldigt förlåtande mot kvistar och grenar som är i vägen, det är inte kameran.

 Järpen tycks rymmas i en ovanligt fördelaktig ekologisk nisch; när jakten väl börjar är det alltid lika många ungfåglar kvar. Andra arter får mycket lättare kullarna decimerade, men järpar finns det alltid gott om, rätt ofta också mycket gott om. Det gör att det inte går att uppskatta utifrån dem hur säsongen kommer att bli. Jag skulle önska att jag fick se många kullar av de andra arterna för att vara säkrare, men det känns bra ända in i jägarmärgen. Just där den andra järpkullen håller till hittade jag en pinfärsk balgrop (den fanns inte där dagen innan) efter en gammal tjädertupp. Det syntes tydliga fotavtryck i sanden och de var nog 10-12 cm långa. Det sätter jägarnerven i dallring må jag säga!

 Mindre fåglar

Uppe på berget kom jag på nyligen utflugna svalungar, men tyvärr var det ganska mörkt inne i ladan så bilderna blev inte bra nog. På vägen ned kom jag på en kull lövsångare som kilade ut och in i dikets buskar – inte lätta att få att fastna! På vägen hem bevittnade jag hur en fullvuxen bofink blev matad av hanen uppe i en gran och hemma på gården fick jag äntligen mina fina bilder på rödstjärten, kanske en av landets alla vackraste småfåglar. Många lägger inte märke till de minsta fåglarna, men de går miste om en hel del.

 Smyyyger!

När jag hämtar familjen i Vindeln passeras en liten å där jag hann uppfatta ringar på vattnet alldeles i strandkanten. Jag vände och vi såg en gräsandhona med tre dunungar; det är sent på säsongen och de måste komma från en omlagd kull. Bara tre ungar tyder på en stor förekomst av gädda i ån. Ny forskning visar att gäddan är en svår predator på just andungar och det kan väl tyckas tokigt att en skräpfisk skall ägna sig åt andjakt på olovlig tid.

 Aldrig hade vi sett änder smyga som dessa! Honan låg lågt i vattnet med ungarna samlade runt sig där de smög undan i strandkanten bland överhängande buskar, näckrosor och fräken. Det var ett konstigt ljus med lika konstiga speglingar i vattnet och av någon anledning väcktes en association till Sagan om Ringen. Vet inte riktigt varför, men det hade väl med smyyygandet och mörka vatten att göra...

 Kuriosa

Apropå film så såg jag häromkvällen en riktig B-film, Babylon A. D. med alla tonåringars filmhjälte Vin Diesel, en skådis med fäbless för explosioner och brutala slagsmål, alltså en film jag normalt inte skulle se – men si på f-n vilken tur att jag gjorde det ändå! Det var en sådan där futuristisk sf-historia där handlingen så småningom flyttades över till en frusen, snöig is, en scen som skulle föreställa en vintrig plats i Canada dit de kommit i en rysk atom-ubåt som skymtar i bakgrunden. De drog iväg i full fart på skotrar – rakt mot Lapporten!!! Man måste nog vara född på trakten för att uppfatta det, men när perspektivet svänger runt ser jag Noulja i bakgrunden och jag måste gissa att skoterfärden tog sin början i Jebren på andra sidan Torneträsk. Efter det utkämpas en ojämn strid mot fjärrstyrda missiler i, vad jag tror, är Stordalen, men det är en bisarr upplevelse att se en våldsman från Hollywood utkämpa en strid mot omöjliga vapensystem i MINA FJÄLL, MIN HEMTRAKT! Jag LOVAR att det ALDRIG skulle ha hänt på min tid! Mamma mia!

 Undrar förstås också hur en u-båt tar sig in i träsket och bryter sig upp ur isen. Du Kalle som kan u-båtar: kan du förklara det? Eller var det bara på film...