Veckans ord  
                                                                                                                                            Arkiv för veckans ord

 Mellanspel
Av Stefan Hansson

 Egentligen skulle det här inledas med hjortronskryt. Försommarens ymniga blomning lovade en säsong som skulle komma att höra till de bättre, men nu visar det sig att vi får betala priset för den fina sommaren; det mesta hade torkat bort. Under veckan blev det åtskilliga kilometer av myrlufsande med klent resultat och egentligen var det bara ett par av våra hemliga ställen som gav något; stora härliga bär, tunga av den där nästan oljiga saft som de har när man just har plockat dem av kvisten. När de har den där storleken av små jordgubbar BÄR det sig att plocka, men då får man söka sig till skogskanter och andra fuktiga marker. På myren finns knappt ett bär.

 Annars hade jag en ensam stugvistelse när jag hade skjutsat sonen till hans kompis i Kalvträsk och Annelie hade stannat hemma med sin syster som är här på besök. Jag hade saker planerade – som bärplockning – men också ogräsrensning och konditionsträning av diverse hundar. Ogräset fick växa vidare ostört eftersom jag inte vågade riva i ett land som var så torrt att jag riskerade att göra torrskadorna än värre. Bara hundträningen gick bättre – och den är ju så mycket roligare!

 Jag blir alltmer positiv till Nenyas eventuella medverkan i höstens muntrationer. Jag kan ännu ana någon stelhet i hennes bakben, men det blir bättre och bättre. Hennes bogar ser allt fylligare ut av muskulatur som jag har saknat i många månader. Nenya har ju aldrig varit någon stor och muskulös hund, snarare tunn och senig, uthållig som en varg. Idag är det dryga fyra veckor tills det smäller och jag skall väl inte ta ut något i förskott, men det ser bra ut.

 Tezla däremot verkar helt opåverkad av sina dryga nio år. Hon tuffar på som hon alltid har gjort. Hittar också på saker som bara hon kan. Uppe på skogen kom hon studsande med ett obeskrivligt äckligt framben av ett av vinterns svältoffer; ett av alla de rådjur som strök med runt husen. Benet satt ihop i alla leder och dinglade likt en makaber julgransprydnad när jag hängde upp den i ett träd, utom räckhåll för Tezla. Hon såg verkligen ledsen ut! Det var ju hennes pris! Det tog inte lång stund efteråt innan hon gick tätt i hälarna på mig – vilket brukar betyda att hon har hittat något. Mycket riktigt; den här gången var det bogbladet och inte heller det fick hon behålla, brrrr! Hon har en mästerlig nos för att hitta allt möjligt; jag lovar att ligger det en rutten gammal abborre någonstans så nog hittar hon den alltid. Som tur är kommer hon in med allt istället för att äta upp det. Hellre ta hand om det på plats än att ta hand om det när det har varit i hennes mage och vänt igen!

 Cully fick litet oväntad träning. Hon stötte en unge från den senaste trastföryngringen, en sådan som bara kan flyga några meter i taget, en sådan som man inte vill att hunden skall se – men hon satt pladask och helt spontant! Glodde på mig, glodde på trasten, fnös och sökte lydigt ut i motsatt riktning. Blir ibland litet orolig för att hon behöver litet för mycket styrning under sök, men det är klart att det känns bra att hon respekterar ett så lätt byte som en knappt flygfärdig trast som hon lika lätt kunde ta. Tids nog hinner hon lära sig att hon ”kan själv”...

 I övrigt har jag inte så mycket mer att säga än att jag har hittat ännu ett par järpkullar, en bara hundra meter från huset, den andra på andra sidan järnvägen och det här lovar gott; järpe är ju stapelföda i det Hanssonska hushållet!!