Sakta men säkert...
Av Stefan Hansson...går vi mot en ny jaktsäsong. Det är med litet blandade känslor eftersom jaktstarten också markerar slutet på sommaren – och sommaren är ändå bästa tiden på året. Det är fortfarande varmt, men här har skett en vändning i typ av värme; det är inte lika kvalmigt, klarare luft och betydligt lättare att andas. Regn har vi fått också så pantofflorna är utom fara. Vi har under helgen kämpat ihop ett antal kilo hjortron så vi har, hallonen rodnar men behöver nog en vecka eller två till att mogna. Blåbär plockar vi inte, men det sägs att de på många ställen har torkat bort i värmen.
Jakten planeras för fullt. I lördags åkte vi till Burträsk och skaffade årskortet för vår andra mark, den som gränsar mot huvudmarken. Tillsammans ger det oss ca 12 000 ha att härja på till en mycket ringa penning. Det drar ihop sig och det börjar kännas litet spännande. Det rings och det mejlas: vilka kommer i år? Hur ser gästlistan ut? Så här dryga tre veckor innan är inte allt klart ännu, men det ger sig väl. Vi brukar ladda upp i frysarna för att möta behoven av mat på enkla, rationella sätt – bra mat, men färdig för uppvärmning. Litet annat smått och gott också förstås, sådant som finns sparat för speciella tillfällen och sådant som tillkommit under sommaren. Potatis finns i landet, naturahushållning så långt det går.
Det är konstigt hur litet koll man har när man börjar inventera; här behövs ett och annat nytt klädplagg, annan utrustning och hur var det med skosmörja? Häromdagen kände jag att jag behövde kolla upp vad jag har i studsarammunition. Det är sannerligen inte alltför ofta studsaren kommer ur vapenskåpet, men i år har jag tänkt tuffa till jakten så som den såg ut förr och jag kommer att behöva skjuta in studsaren för alldeles särskilda ändamål. Det visade sig att här behöver köpas in ammunition just för det. Håhåjaja, tur man har tid på sig, men det är bara det att en inskjutning i den här värmen kan vara väldigt litet värd den dagen det är många minusgrader – och å andra sidan behövs den redan nu under hösten.
Jag har kommit fram till att jag har låtit jakten degenereras de sista åren; här skall ske en ändring. Vi bor i en landsända där det är naturligt att slita hårt för viltet, ta till rätt krävande metoder för att nå det och med åren blir den bekväme en liten smula lat. Längre utåt hösten ges tillfällen till jakt på både morgontidiga tjädrar och spelande orrar och det känns som om långmarschen borde få en ny chans den tid då spanieljakten är över. Vad är väl en 2-3 mils marsch att gruva sig över när chansen finns att milen motsvaras av en möjlig tung och välfylld ryggsäck? Äventyret lockar och pockar bakom nästa berg!
