Närmare och närmare
Text och bild: Stefan Hansson
På en och annan blogg skrivs det mer eller mindre tydligt om att det snart är DAX. Det börjar liksom pyra litet under ytan; snart jagar vi igen. Ändå är man inte alltför högljudd ännu, vi skall njuta litet till av sommaren.
I fredags blev två saker väldigt tydliga för oss. Vi var på BBQ hos Anne och Niklas – tack än en gång för jättegod mat! – och där blev jaktplanerna reella eftersom vi gjorde upp om att de skall komma förbi ett par dagar under jakten. Budskapet om jakten var tydligt, men natten var mörk då vi styrde vidare mot den klara stjärna som alltid lyser frid över Träsket. Hade före det inte haft någon känsla av att sommaren är så långt gången att det faktiskt blir mörkt på natten! Ännu en gång blev vi påminda om jakten när det flög morkullor ur dikena alldeles innan vi svängde in på vår uppfart. Jösses, det är snart DAX!
Veckan blev annars händelserik; när vi inte skyfflade ned gigantiska guldgula kantareller i våra korgar, kommunicerade vi med en stor del av den civiliserade världen. Först fick jag ett mail från Deutsche Bahn i Frankfurt i ett ärende som skulle kunna betyda hur mycket som helst för mig. Så ringde äntligen John och Eileen som efter diverse äventyr återvänt till UK. Ett fantastiskt äldre par det där som gör det de verkligen vill, är precis som vem som helst och är lika generösa tillbaka som man själv är. Vi har en stående inbjudan till dem att se Sherwoodskogen, Yorkshire och resten av England om det hinns. Från landet i söder, Skåne, kom samtal om jakten och från Norge kom mail från en man som vill veta allt om jakt med spaniel. ”Vi har blivit internationella!”, sade jag åt sonen där han satt och plinkade på sin nyligen inköpta ukulele. Han glodde en stund på mig över glasögonen och sade: ”Minsann!”
Nåja, om sonen kan vara påfrestande lakonisk ibland, finns det lyckligtvis andra som inte är det. Vänner i Skåne eller någon annan sydlig provins, är desto mer kommunikativa och så här i jakttider rings det även från andra delar av landet som aldrig förr. Vi hoppas förstås att några av alla dessa ”kansken” skall utmynna i en rent fysisk närvaro hos oss i Träsket. I år tycks det som om det ideala inträffar; alla kommer inte samtidigt. Vilket dels gör administrationen av det hela litet smidigare, dels sprids nöjet ut över en längre tid, äventyret blir långt. För vad kan vara bättre än att dela ett livsintresse, god mat, en pava rött och ett gott skratt med likasinnade under jaktens smekmånad, den korta, men fina tiden innan markerna fryser över och täcks av vitt för lång tid framåt?
