Jubileum
Av Stefan Hansson
Foto: Annelie HanssonSkulle ni vilja vara med? Några av er kommer att vara det och hur konstigt det än känns att vi redan är där igen, så är vi det: premiär och den norrländska spanielcentralen slår upp sina portar. För tionde året i följd fylls vårt gistna, gamla hus av glada människor och lika glada svansviftare, alla inblandade fulla av förväntan, en förväntan som ofta förbyts i ett kallt konstaterande att det är som det vanligen är: ganska sparsamt med fågel. För så är det ju; vilda, naturligt förekommande fåglar är det sällan någon uppsjö av. Å andra sidan kan de gå till något alldeles otroligt vissa år, men det betyder för den skull inte att man fyller väskan varje dag; till det är våra fåglar litet för välutrustade med överlevnadsinstinkt.
På lördag dimper hon ned i Träsket för sjunde gången, veteranen ”Spanielmormor” Lena – det du Lena! Vi är ju s a s i släkt med hennes jyckar, två av våra kommer från hennes uppfödning, även om en av dem är ”en katt bland hermelinerna”, Tezla. Cully får återigen tillfälle att jaga med mamma Whoopi och syster Coffi.
En tredje syster gör också sin debut som träskhund, tångräkan från Blekinge – Clara. Även Camilla och Kalle dimper ned på lördag eftersom de reser med Lena. Litet hårddraget kunde man kanske kalla det här för en uppfödarträff i miniformat, men i skarpare läge än brukligt eftersom det handlar om verklig jakt.
Efterhand avlöses dessa av andra som dyker upp för några dagar, andra kommer in som gästartister i mån av tid. Här syns inga tweedkläder, snygga håruppsättningar eller chica små hattar, heller inga stavar med intrikat snidade knoppar. Här kommer folk som de är, men utrustade med intresse, jaktkunnande och goda hundar. Det är litet norrländskt avslappnat.
Enkelhet med fokus på jakt
Det är nu trångboddheten gör sig påmind i ett hus som byggdes enligt 40-talets stränga krav på funktionalitet, men av någon anledning tänker man inte så mycket på det. Stället är ganska slitet och i behov av förbättringar, men det funkar. Vi är mest ute ändå och på kvällen när den goda maten står och ångar på bordet, vinet står och luftar och trötta hundar ligger strödda över hela golvet, så är det som det skall vara under en premiär i Träsket. Trötta ben och nöjda magar får ändå vila i varma sängar under natten för att vara redo för nästa dags äventyr.
Minnen
Ja ni, de är många. Så här till tioårsjubileet kan jag väl dra några. När det första skånegänget kom upp var bl a Tezlas röda lilla mor Tova med. Tezla var född den sommaren och för ung för att jaga, men tillsammans med sin företagsamma mor lyckades hon rota fram ett jordgetingbo, med grava följder för nyfikna små cockrar. Oj, vad det skreks!
Tova var annars en karsk liten dam som ibland följde sin egen agenda. Som när vi vid ett tillfälle jagade på linje och Wilma, också ägd av Lena (Nenyas syster), stötte en gammal riptupp någonstans mitt i linjen. Det var en snygg stöt av en stadig hund. Ripans flykt var också snygg där den flög längs linjen, ivrigt saluterad. Den nådde ned till mig och Nenya, rundade oss där vi stod och jag lyckades plocka ned den. Snygg var också Tova (men kanske inte lika stadig som Wilma) där hon kom som ett rött streck längs linjen, skopade upp ripan och återvände längs en lång rad snopna nosar och lämnade fågeln till husse. Tova hade visat var skåpet var menat att stå. Precis som året efter när hon skakade livet ur en skammad räv, som stötts av henne själv och som sedan bestämt släpades tillbaka till husse.
Jag minns förstås också en tidig morgon när Jannes Prick redan efter ett par minuter stötte en stor ripkull första dagen. En fågel fälldes, men sedan följde en lång uppvisning av dåligt skytte. Den sista fågel vi fick där kom från Jannes håll på hög höjd och i full fart – litet som en driven fasan – och den föll i en lång parabel en bra bit bort. Den hämtades in av Whoopi och sedan kom Janne stegande: ”Det var en j-a fågel att trycka; Prick snodde runt på fem kvadratmeter och till slut stötte hon den och då höll den på att flyga kepsen av mig”! Jojo, de kan trycka bra hårt när kullen är splittrad och ungfåglarna ligger utspridda en här och en där.
Wilma är annars den av andras hundar som är min favorit. Hon och jag har alltid haft ett litet speciellt förhållande – kanske för att hon så mycket liknar Nenya. Jag minns när hon skulle hämta sin första ripa, hur hon studsade tillbaka, tittade på matte och sade: ”Nae, va’ e de’ för en räli liden faugel?!” Hon kom över det snabbt och det var bara detta lilla ögonblick av tvekan som i början av hennes norrlandskarriär blev till en probersten. Efter det har vi haft mycket kul ihop. Ett annat tydligt minne var när hon framför fötterna på mig stötte en hårt tryckande orrhöna som låg under en ensam gran mitt i ett hav av midjehög dvärgbjörk. Det var inte lätt för vare sig hund eller förare att ta sig dit, men Wilmas nos visste besked; där ute fanns det något. Hållet för stöten var så kort att jag fick vänta och släppa ut fågeln en bit för att inte trasa sönder den. Wilma hämtade snyggt in den och eftersöket har också alltid varit hennes stora styrka. Något år senare räddade hon upp en dubblé på orre där jag själv hämtade den första, men den andra, som tydligt tecknat i skottet, flög gott och väl 200 meter i den täta skogen. Wilmas nos räddade även den situationen och en fågel är alldeles för värdefull för att lämnas kvar i skogen – jodå, jag och Wilma har alltid varit de bästa av vänner!
Under ett par år var Nenya och Eddie, hennes halvbror, ett radarpar under tidiga morgnar. Vi brukade gå ut med våra hundar, jag och Sylvia, innan någon annan orkade stiga upp och ibland lönade det sig oväntat bra. Ett minne från en av våra jakter var när Nenya gjorde en sådan där perfekt stöt och satt spontant och absolut fast, orrtuppen föll och hämtades av Eddie. Händelsen var som tagen ur handboken för spanieljakt. Det här var ett år när vi sköt många morkullor och det hade fällts sådana över alla hundarna, utom över Eddie och det ville förstås Sylvia att också hennes hund skulle få. Sagt och gjort, vi gick ut från vårt potatisland där hunden i vanlig ordning (det var ett sådant år!) stötte en kulla som påsköts precis när den försvann bakom en vresig gran. Det hade helt klart tagit och apport beordrades. Oj, vad Eddie fick söka! Det visade sig att fågeln hade fallit, av bara farten, betydligt längre bort än allvetande matte och skytt trodde. Först fick han inte gå ditåt, fast han ville, och när han fick så hittade han den döda fågeln. Det blev oss en lektion i att lita mer på hundens nos än på våra egna förutfattade meningar!
Varken vi som var med, eller trakten, lär någonsin glömma Thomas segervissa tjoande när ha sköt sitt livs första tjädertupp, över sin egen hund Copper, vid Örträskets strand. Själv tänker jag med värme på den snygga stöt Annes Ghillie gjorde på en ripa och på att det var jag som hade nöjet att fälla den, hans livs första. Det är alltid litet speciellt att vara ”den förste”. Det var ett roligt år i fjol på det viset, för jag hade nöjet att fälla den första tjädern över Marias Silverhingsten också. En särskild krydda var förstås att Maria själv inte visste vad jag hade skjutit, för hon stod så skymd till, men stöten var snygg och Hingsten satt. Jag retades och talade inte om vad det var, sade bara: ”Skicka hunden!”, och sedan stod jag och refererade vad som hände eftersom jag skymtade hundens hårda arbete med flyende fågel. Det var en stolt matte som sedan tog emot den stora fågeln som en lika stolt hund levererade i handen! Tänk, jag undrar vad jag skall samla på mig för nya minnen i år!
