Gäster i veckor två
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie HanssonInnan jag går in på detaljer vill jag passa på att tacka alla gäster från oss alla på Salberget 10. Först ut var Fawito-klanen med Lena (med Whoopi och Coffi) och Camilla och Kalle (med Clara) och en dag var också Helena med cockern Hugo med. De avlöstes av Anne och Niklas med jyckarna Rita, Ghillie och rookien Penny. Strax efter var min gamla jaktbroder Jens med Louie. Tack så mycket till er alla – vi har haft en fantastisk tid tillsammans med er!!!
Abborrar, vildsvin, fågel och rådjur
Fawito-klanen damp ned hos oss lördagen den 21:a och genast började frossandet. Tyvärr medgav deras disponibla tid bara en veckas vistelse och det kändes som om tre dagars jakt med dessa glada sörlänningar var alldeles på tok för litet, men å andra sidan hann vi med att göra ett alldeles ovanligt gott fiske i Rengårdstjärn. Vi kände oss tvungna att betona att vi aldrig någonsin förut upplevt ett sådant fiske i den mest svårfiskade av våra tjärnar. Kalle bjöd oss på utsökt delikata abborrfiléer en dag och till lunch dagen efter hade vi rökta abborrar. Vi skall heller inte glömma att tacka för de rökta vildsvinsskinkorna. Nog drog vi igång första veckan på spanielcentralen på ett värdigt vis alltid!
Som att det inte räckte kockade Camilla till en rådjursgryta med allt kolijox i som tänkas kan; inte är det svårt att finna glädje i att umgås med sådana vänner! Inte heller är det svårt att bjuda på det bästa huset förmår i form av vilt, bär, svamp och egenodlad potatis. Inte är det svårt att känna glädjen i att än en gång finna vår gamla vän Spanielmormor som gäst i vårt hus och att jaga med alla dessa spaniels av märket Fawito som ser henne som sin skapare. Jakten gick så det dånade i hällregnet!
Premiärdagen
Vi steg upp till kallt, höstligt ösregn och vi insåg att jakten den dagen skulle bli en kort affär. På mitt förslag gav jag, Camilla och Kalle oss ut på en hundlös trampjakt för att spara långöronen för bättre tider. Varför trötta ut och kyla ned dem, till vad vi tyckte, ingen nytta? Efter den första 20-minuterssåten framstod det valet som än mer klokt när regnet blandades med blötsnö. Det var mycket nära att vi gav upp, men som jägare av naturen är ett tjurskalligt släkte, så pressade vi på ett tag till.
Nog fick vi pressa på och det var först på den sista åsen, längst ut mot rågången, som vi stötte en stor orrkull. Som vädret nu hade övergått till ett litet barmhärtigare silande, dimaktigt regn, kändes det litet lättare – särskilt som två fina ungfåglar fälldes, en tupp och en höna. Tror det var litet ovant för gästerna, särskilt tuppen som var så där läckert hönspräcklig i allt det svarta, men så ser de ju ut vid den här tiden. Efter lunch vågade vi oss ut med hundarna en liten sväng i samma område och Coffi fick anledning att apportera ännu en sådan ungtupp som sedan fick göra de andra orrarna sällskap i en snara i lagårdsbjälken. Dagen avrundades sedan med en kvällsjakt längs Kvarnån och som resulterade i en kricka.
Andra dagen
Vi gick och vi gick och inget vi fick.
Först frampå kvällen – under den gråa himlapällen
en knipa siktades, bössan riktades, skottet small.
Det enda som sedan syntes var fågelns svall
i gräsets kant där den sedan söktes av en hund och en tant.
Apport!
Helenas rop över tjärnen ljöd och Hugo gick till vått från torrt
men anden den återfanns
Ingenstans en lyckligare hundförare fanns!Tredje dagen
Vi fick faktiskt ganska fint väder den här dagen. Till en början såg det dock inte så lovande ut med jakten för att trots att alla hårt arbetande hundar – Whoopi, Coffi, Clara och Cully – markerade mest överallt, så hittades inga fåglar. När vi satte oss för att äta vår skogslunch hade inget fällts än.
Min gamla hemul, Nenya, skulle här få sin chans att jaga på prov, vi ville se hur det tog sig ut. Hon stötte en orre. Denna gamla supersnufflare fick gå i ca tio minuter, men gamla takter satt i, det var som att se den unga Nenya jaga om jag bortsåg från en viss stelhet i hennes rörelser. Naturligtvis var det hennes jaktgalenskap som talade och snart var vi tillbaka vid bilen. Det var Tezlas tur att än en gång få prova jaga upp några fåglar. Någon dag tidigare hade hon visat att det minsann inte är några fel på hennes kvicka ben – skulle det också fällas något idag?
Jo, tänk att det gjorde det! I ån fanns en krickkull där två fälldes och i sökandet efter dem i viken en bit bort drog det lilla lejonhjärtat igång en stor orrkull och så småningom kunde vi räkna in tre stycken, två tuppar och en höna. Tezla gick som ett lok och apporterade som aldrig förr. Särskilt den första fågeln gav ett knivigt eftersök, men det ordnar en liten cocker hur lätt som helst. (Läs mer om våra jakter på Claramaja och Marmeladhumlan).
Det kändes bra när vi kom tillbaka till damerna som avstått ännu en skogspromenad och Lena sade: ”Så många skott som ni har skjutit skall ni ha med minst fem fåglar!” Litet extra roligt var förstås att kunna svara: ”Det har vi också!” Det du Lena, nog hade vi väl roligt?
Roligt var det förstås också att jaga med Tezla igen. Hon har ju sitt ögonproblem, men är det inte soligt och skarpt ljust, gärna mulet och regn, klarar hon sig utmärkt – och hon har minsann inga ömma leder eller muskler som ställer till det för henne. Jag har sagt det förr, jag vet, men gamla sanningar tål att upprepas: man blir glad av att jaga med cocker. Deras litet yra sök med svansen som flaggar otyglat, de korta benen som trummar på, deras obändiga energi och jaktglädje får en att skratta där man går. I alla fall gjorde jag och Kalle det.
Anne och Niklas
Vi hade jagat sista dagen med sörlänningarna. Vid det här laget sken Kalle som en sol och tyckte det var så roligt allting. Vi hann jaga litet tillsammans med Anne och Niklas, men det gav inget. Dagen efter åkte Fawito-klanen hem igen, men vi har planer på – och hoppas att de blir verklighet – att göra om det här nästa år igen. Tack sydvänner för att ni finns!
Jakten gick vidare med Anne och Niklas på lördagen, med klent resultat. Skam den som ger sig tyckte vi och gjorde ett sista test ovanför huset runt de gamla ängarna. Där finns alltid morkullor och jag vet också om en stor järpkull och dito orrkull. Det var sent på eftermiddagen, nästan kväll, men där fanns en liten jakt för Annes Penny, nybörjare och bara ett år gammal. Det märktes i och för sig inte när Anne släppte henne – oj vad fint hon gick! Hon hade en saklig stil, fort gick det, men hon visade vad hon lovar inför framtiden. I en skogskant mot ängens höga gräs stötte hon en ung orrtupp som tydligen hade skilts från kullen, ett perfekt vilt för en ung hund under träning. Den tryckte stenhårt och i stöten satt Penny fast. Jag sköt och vi tyckte den gick ned – frisk eller skadad – en bit bort. Momentet efter lättade den en bit bort på ängen och Niklas fick ned den i en enbuske, tydligt skadad. Anne valde att gå ett sök ditåt och Penny hittade fågeln som prompt plockades upp och bars till matte. Nu bröt vi och var glada över att få se ett frö sättas i en hund som förhoppningsvis skall komplettera Annes nuvarande stock av dugliga skogsspaniels. Duktig vovve!
Dagarna med Anne och Niklas gick litet tungt. Dagen efter sökte vi i hällande regn av ett av mina favoritställen efter orre och ripa. Vi såg några jätterädda orrar som gick upp långt framför oss, ingenting blev som vi tänkt, men vi fick i alla fall tillfälle att låta hundarna jobba. Rita rök det nästan om, så het var hon där hon sjöblöt sökte i färska slag efter fågel. Den hunden kan verkligen gå, synd bara att hon inte fick utdelning för det.
Det blev i stället Ghillie som fick glänsa på kvällen då vi – nu tillsammans med Jens som hade anlänt – sökte efter en orrkull vi visste om. Nog fann vi orrkullen, men den var oss för listig. Tröstpriset var tre järpar som befann sig mitt bland orrarna och dem hämtade Ghillie in, denna stenhårda, fullständigt outtröttliga hund. Tror han börjar bli litet av en favorit...
Ny vecka
Måndagen tillbringade vi på grannmarken, men bara förmiddagen med Anne och Niklas. Inga fågelkontakter hade vi heller, ja det gick väldigt tungt. Riktigt sent på eftermiddagen befann vi oss på en gammal favoritplats där jag jagat sedan början på 70-talet. En orrkull senare stod vi där med en ungtupp. Den gamla B-52:an – tjädertupp – som Louie fann, blev kvar i skogen.
Sedan gick veckan med varierande framgång. Vi fällde ytterligare femton fåglar och äntligen hade vi hittat igen ripor som gav rätt många i snarorna, men för mig var det mest glädjande att Nenya fick vara med litet och dessutom fick göra en fin apporteringsinsats på tre krickor, skjutna i en liten tjärn. Det blir bara helt korta släpp för henne, men hon får i alla fall dofta litet på krutrök och det är det hon lever på. Har man förmånen av att jaga med en veterinär kan man fråga om råd och Anne tyckte hon ser tillräckligt kry ut för att hon skall få korta släpp en eller två gånger vissa dagar. Nu är inte hon behandlande veterinär på Nenya, men den som är inkopplad på hennes fall håller på att undersöka vad som är bäst att göra rent medicinskt för att hålla henne igång. Klart är förstås att hon skall ha den motion hon kräver för att må bra. Ingen väntar några stordåd av en gammal hemul som går på sitt elfte år, men min klarögda, pigga gamla hund förtjänar en värdig ålderdom, även om jakten får anpassas efter hennes förmågor. Mot åldrande finns ingen bot, men jag är bara så glad och tacksam för att vår veterinär redde ut den bistra situation hon befann sig i förra året vid den här tiden. Hon lever ju faktiskt och är pigg och glad; att hon kan jaga litet är en ren bonus – för henne.
Sammanfattning
Bytesmässigt blev det här en av de tre bästa under de tjugo år vi haft huset. Totalt fälldes 30 vilt (bl a över vår egen Cully), något som får betraktas som bra, även om det behövdes tio dagar och fyra skyttar för att göra det. Skogsjakten är ju sådan att fåglarna lär sig efter en gång att passa sig och de är redan från början väl skickade att hålla sig fria från skott.
Vädermässigt var det en av de värsta premiärer vi har haft. Bara två dagar var helt regnfria, det var långt kallare än det brukar vara och de två sista dagarna bjöd också på besvärande vindar. Kanske bidrog det usla vädret till att det var långt svårare än vanligt att hitta fåglarna; de fåglar vi fick var resultatet av tjurigt och uthålligt sökande mot rätt bistra odds.
Till sist kan vi också konstatera att den ständiga strömmen av gäster flöt på utan några problem; där jägare samlas fungerar samarbetet bra. Tack alla än en gång.
