Vilka som varje premiär kommer åkande hela den långa vägen från Skåne, kan variera något, men en som kommer varje gång är Lena – var skall sleven vara, om inte i grytan! Hennes kompanjon denna gång var Janne, som visserligen var hos oss redan i fjol, men vid en senare tidpunkt då vi misslyckades kapitalt med vår jakt. Detta år hade vi tagit lärdom och norrlandsjakten fick koncentreras till den bästa veckan av alla – premiärveckan. Den här gången blev kanske också den mest lyckade, inte sett till antalet fällt vilt, men däremot sett till antalet viltkontakter för hundarna, vid vissa stunder väl jämförbart med en vanlig jakt på någons skånska jaktmark. Aldrig hade heller startfältet varit så starkt vad gäller färdiga jakthundar.
Med oss var förstås också Johan och Cissa, enligt tradition, men också en ny bekantskap; David från Piteå. En ung jägare som för ett par år sedan dök upp i vår mail med frågor kring jaktspaniel och nu var han med för att få se spanieljakt, se och lära till den dag hans egen hund är mogen att släppas på som jakthund.
Som antytt ovan blev alltså inte det ”köttsliga utfallet” mycket större än det brukar bli på våra premiärveckor med gäster. Det finns en mängd anledningar till det, men kanske är inte mängden fällt vilt det allra viktigaste; för oss, som värdar, är umgänget med likasinnade så ofantligt mycket värdefullare. Det hela tar onekligen litet skepnad av sällskapsjakt där samvaron, maten, skratten och utbytandet av erfarenheter blir själva vinsten. Samt förstås, äntligen!, en riktigt god jakt vad viltkontakter anbelangar. Redan efter två minuters jakt den första dagen, stod vi mitt upp i det.
Prick stötte sitt livs allra första ripor och en lustiger jakt följde snart på detta; krutrök och svordomar över bommar svedde luften, men hela tiden hade vi nya stötar. Som andra ekipage, denna dag när vi bara hade våra skånska vänner med, gick Lena med både Wilma och Whoopi och alla hundarna hade gott om tillfällen att visa vad de kunde om jakt. Själv var jag i första hand nöjd med att mina kunskaper och erfarenheter om marken, hade givit så omedelbar utdelning, men också av att se alla hundar bemästra de främmande fåglarna så självsäkert. Det är nu ingen självklarhet, särskilt vid apportering. Jag har med egna ögon sett hundar tveka inför det nya, bland annat Wilma inför sin första ripa för några år sedan, men också Nenya inför sin första fasan. Vi hade verkligen en spännande stund med de väldigt hårt tryckande fåglarna. Lena, som varit med om det här förr, var säkert mindre förundrad än Janne som vid flera tillfällen under veckan utbrast: ”Vad hårt de trycker!” Vi hade nog 20-25 regelrätta stötar under en halvtimmes jakt. Därmed inte sagt att det var lätt att skjuta i den täta buskmarken; jag kan förstå om det blir brydsamt för den som inte är helt van vid det.
Nya ripkullar hittade vi sedan var och varannan dag. Redan någon dag efter den ovan skildrade jakten hittade Janne, den nu komna David och jag ännu en kull ur vilken vi alla tre fick fälla fågel. Medan detta pågick fann det andra jaktpartiet – med Johan och Cissa – resten av den första dagens kull. Så fortsatte det, ripor fanns litet överallt, men däremot var det mindre gott om orre. Nog fann vi någon enstaka, men bara en fälldes på hela tiden.
Dagarna gick och en del av gästerna, Annelie och Francisco åkte hem; kvar var bara Janne, Lena och jag (vadå ”bara” förresten!) och vi hade ett par dagar för oss själva. Nu blev själva jakten mer hanterbar, men nog var det roligare med hela det stimmiga gänget som vi hade varit under ett par riktigt fina dagar. Det blev så tyst helt plötsligt. Samtidigt hade vi ett mer lämpligt antal hundar att fördela på bara två bössor. När vi var som flest fanns det dagar när vi slitit så hårt på jyckarna att det blev linjejakt över det fåtal som var vilade och sparade för eftermiddagsjakter. Norrländska, blöta myrar, och moras suger musten ur djuren, särskilt så tidigt på säsongen när formen inte har kunnat uppnås till hundra procent. Det krävs som bekant riktig jakt innan hundarna kan komma i full form. Det kan låta dumt, men på jakt så tidigt om hösten, när sommarvärmen ännu dröjer kvar, kan man nog inte ha nog många hundar. En god hjälp är förstås att förlägga jakterna till stränder och blöta skogsmarker och myrar – där ju förstås också viltet är.
Nu gick Janne och jag med Nenya och Prick i parsläpp på förmiddagarna. Hade vansinnigt roligt och drog nog också en del viktig lärdom av det. Vi fick upp ögonen för hur mycket effektivare den norrländska jakten blir när man får med ett betydligt bredare svep, men det kräver förstås att hundarna är jämnstarka och jämnsnabba.
Det var ett nöje att se hundarna vända svans vid nos och ändå hålla disciplinen hyggligt. Bara vid ett tillfälle fick vi hjärtat i halsgropen, när Prick stötte en stor älg alldeles framför oss, Nenya kom också och då var det litet nervöst! Turligt nog nöjde de sig bara med att fnysa åt den, för att sedan återgå till riporna. Det var förresten inte bara ripor vi hade igång, någon orre, varav en sköts bara ett par timmar innan våra sista gäster anträdde färden hem till Skåne, men vi hade också tjäder för hundarna. Vid något tillfälle vände vi för en järpkull vars medlemmar visslade överallt runt oss; sådana skall inte en spanieljägare hålla på med.
Eftermiddagarna veks för Lena och hennes hundar samt för Tezla. Små jakter på bland annat morkulla, men oroande nog fanns det mycket få sådana. För ett par år sedan utgjorde ju dessa fina fåglar huvuddelen av bytet under veckan, men ett par somrars uppgrävande av diken och total röjning av kantzoner, tycks ha haft en förödande inverkan på dem. Nog hittade vi några få, men eftersom den jakten är bland det svåraste man kan hålla på med i skogslandet, fick vi inga.
Tyvärr blev vissa hundar litet satta på undantag, bland annat Tezla. Hon orkade helt enkelt inte med den tunga jakten i stark värme på samma sätt som de kraftfullare springrarna. Därför kändes det extra angeläget att hon skulle få chansen på morkulla när kvällssvalkan infann sig, men vad göra när nästan inga fanns.
Wilma och Whoopi fick heller inte den tid i skogen som de var värda, helt enkelt därför att matte inte hade samma spring i benen som Janne och jag, men det var ändå väldigt synd; Wilma har alltid varit något av en favorit för mig och hon har genom åren vunnit mitt hjärta eftersom hon givit mig ett stort antal fina skottillfällen – och så var det ju Whoopi…
Whoopi, dotter till Wilma har för mig stått i skuggan av hennes mor. Rättvist eller inte, men nu började jag ana storheten med den hunden. Hennes inneboende känsla för ”want to please”, är odiskutabel och exakt och hon torde ha en lysande framtid. Hon är heller ingen produkt av kadaverdisciplin, långt därifrån, men hon fick inte tillfälle på den här jakten att direkt visa vad hon går för – utom allra första dagen när hon fick vara med på allvar.
Nåja, det kommer fler år och Lena har redan börjat planera för nästa! Då är förstås både hon och alla andra välkomna tillbaka, ingen jaktpremiär skulle numera vara sig lik utan vår norrländska gemensamhetsjakt med vänner från olika håll i landet, mera sådant vill vi ha!
© Copyright 2002 Annelie Hansson och Stefan Hansson, Umeå
Uppdaterad 2007-12-07
