Vi har många anledningar till att försöka finna tid att göra den årliga resan till Skåne för att jaga. Förnya gamla bekantskaper förstås, se det vackra skånska landskapet, dess gårdar och gods, men framförallt att aktivt, med bössa i hand, studera och uppleva jakten i landskapet. På våra breddgrader håller jakten snabbt på att försämras i takt med att hösten framskrider och därför känns det bra att söka sig till sydligare nejder för att på så sätt förlänga säsongen. Så där i mitten av oktober har den norrländska spanieljakten i stort ebbat ut, medan den just har börjat på fullaste allvar i Skåne.
Vi landade alltså den 9 oktober hos Janne och redan dagen efter var vi i full gång med jakten som bara ibland förflyttades till en annan jaktvärd och en annan plats. Det är så mycket vi skall hinna med på våra resor och en vecka är en mycket kort tid i sammanhanget och tyvärr hann vi inte med allt och alla, men en riktigt fin sightseeing, ledd av Lena, rymdes i alla fall i schemat. Skåne är bedövande vackert under alla årstider, inte minst denna gång när det mestadels var grönt fortfarande, bara här och där stod gula lönnar eller askar och glödde i all lummighet. Åker och äng var gröna som mitt i sommaren. Lärkorna spelade i skyn och vi såg mängder av tofsvipor och hörde ljungpiparna spela vemodigt från stubben. Det var ytterligt märkligt alltihop! Skåningarna själva var ytterst noga med att påpeka det ovanliga i situationen; så brukar det inte vara ens hos dem. Ändå tyckte vi att det var våren vi mötte, alldeles särskilt som vi hörde morkullor sträcka med knorr och pisp i skånenattens svarta sammetsmörker.
När vi i fjol bodde hos Cajsa och Sylvia, slogs vi av friden som härskade över gårdstunet, den lugnande synen av det böljande jordbrukslandskapet, höns som kacklade stillsamt och hundar som sprang lösa, glatt nosande och svansviftande. För moderna, stressade stadsmänniskor som bor i lägenhet mitt i Umeå, är det en lisa för själen att få uppleva sådant.
Så är det även hos Janne, bara annorlunda. Här består byggnaderna som utgör ramen kring tunet av vita, rappade väggar. Utanför gården finns en bokbacke och eftersom huset står på en höjd, har man god utsikt över landskapet där det sluttar nedåt åt Sjöbohållet. Fruktträden dignar av äpplen och päron. Här kryllar det också av hundar, höns och katter. När man vaknar på morgonen, hör man från det öppna fönstret höns, fasaner och gäss hälsa morgonen – liksom tuppen. Hur ofta vaknar en stadsbo annars av en tupp av kött och blod och inte en tupp bestående av elektronik och högtalare där kuckelikuet består av morgonnyheterna!?
Ett antal av dessa tidiga morgnar ägnades åt jakt på kråkfågel, en jakt som Janne gärna utövar. Säkert har han alldeles rätt när han påpekar att alldeles för få gör det eftersom det viltvårdande värdet i det knappast kan överskattas. Jodå, jag kan tycka att det var både spännande, nytt och något som gav en känsla av att det också gjorde gott för viltet – bodde jag själv i Skåne skulle jag säkert också gärna göra täta besök i gömslet. Dessutom, om man sitter där två likasinnade, har man gott om tid att tala om än det ena, än det andra. Gemytligt är ett bra ord för att beskriva det hela.
Vaktjakt på rådjur sysslade vi också med ett par kvällar. Rådjur kryllar det av i Skåne och det gick väl knappast en dag utan att någon av hundarna stötte ut något från en dunge eller sänka. Fortfarande gällde dock att det bara var bockar som skulle skjutas; getter skulle av naturliga skäl sparas och kiden ansågs för små så där tidigt på hösten. Nog såg jag rådjur även på pass, samma djur båda kvällarna, men bara den första på riktigt nära håll, get och kid. Flera timmar satt jag där i tornet, tyst som en mus, och hörde hur de knaprade i sig maten och hur det raspade i pälsen när de med nätta klövar kliade sig under hakorna. Har ni förresten tänkt på hur grymt håriga rådjur är i öronen?
Det vi allra mest ville jaga var förstås fasaner, dessa juveler i jordbrukslandskapet, dessa fåglar som borde vara en prydnad i vilket jordbrukslandskap som helst, var som helst i landet – bara det gick. Här gällde förstås samma sak som med rådjuren, bara handjur – tupparna – får fällas. Det var inte många vi sköt och det kändes inte på något sätt fel när man vet att det här är vilda fasaner vars antal bestäms av Moder Natur själv och en förhoppningsvis gynnsam föryngringssäsong. Någon påfyllning av utsatta fåglar, förekommer inte på den marken. Det är som med den stora rapphönskull vi såg, men som vi inte sköt på; arrendatorn är hellre överförsiktig för säkerhets skull. Ändå var de stora, tunga, välvuxna fåglarna, i våra ögon, något som överträffade vår uppfattning om fasaner.
I min barndoms Skåne kryllade det av kaniner. När vi numera reser till dit för att jaga förväntar vi oss inte att få chansen att skjuta någon sådan eftersom det inte finns så många kvar. Ändå har vi genom åren sett en del kaniner på den mark där Cajsa och Sylvia jagar, utan att för den skull ha fått några. Likafullt har det för mig varit en länge närd dröm att få skjuta kanin över spaniel, över vilken har ingen betydelse, men det är klart att det var litet av en extra krydda när jag denna gång fick göra det över vår egen Nenya. Vi jagade växelvis med Eddie och Nenya i raps och gärden den dagen; men det var i just det gärde där de brukar vara som vår hund tog upp den.
Precis som jag i fjol hade anledning att tacka Sylvia för att hon bjöd mig på mitt livs första fasan, fick jag nu göra detsamma när jag fått min allra första kanin. De är som sagt inte så vanliga som förr, men jag kan mycket väl tänka mig hur roligt det skulle vara att jaga på en bra mark med betydligt bättre hundar än vad Nenya är.
Det vilt som dels var vanligast, dels också var vanligast förekommande i jaktväskan, var hare. Skåningarna verkar ta en betydligt större tribut av just dem än av många andra vilt, antagligen för att det finns så många. Det känns som om Nenya också insåg det; en hund som knappt någonsin har sett en hare tappar naturligtvis koncepterna när det ligger harar så tätt. En enda gång har det skjutits hare över henne, då en vanlig skogshare – nu var hon med på många och inte minst apporteringen av vilt som är så tunga, visade hennes orutin på viltet ifråga.
En som visade tydlig vana vid dem var förstås Whoopi. Äntligen fick hon chansen att visa också oss norrlänningar hur bra hon verkligen är. Aldrig kommer vi att glömma Den Stora Harjakten på Malmöslätten. Det visade också med smärtsam tydlighet hur mycket mer vilt det finns på vissa marker i Skåne, jämfört med hos oss. Därmed inte sagt att det är så överallt, det är alls ingen självklarhet att en skånings jaktmark kryllar av vilt, ens i jämförelse med våra. Den som har turen att inneha jakträtten på ett sådant ställe där det finns mycket vilt att hämta, är naturligtvis bara att gratulera. Ändå jagas där inte mer än något fåtal gånger per år, även där är det försiktighetsprincipen som gäller.
Det var varmt hela veckan, mestadels uppåt 20 grader. Resan blev hur lyckad som helst, men tyvärr är en vecka kort och jakten pågick nästan hela tiden, ändå kändes det som om vi kunnat fortsätta en vecka till! Det som är ovanligt för en, blir naturligtvis extra spännande. Det är självklart också nyttigt att själv prova och skaffa sig en egen uppfattning om andras jakt; vi önskar verkligen att fler fick den chansen.
Dagen för hemfärd kom till sist, men det var svårt att lämna – så svårt att jag antog Jannes erbjudande att göra en sista sittning i kråkgömslet samma morgon. Med den allra sista av de medförda patronerna fällde jag så den sista fågeln på resan; en skata. Det är nu ingen fara, det finns fler patroner och vi kommer gärna tillbaka en annan gång och använder några av dem i Skåne!
