Eggad av min entusiasm över mängden av vilt i år och uppmanad av Lena, kom så Janne upp för sin allra första jakt hos oss, men det blev inte så mycket jakt skulle det visa sig; till det behövs vilt och det var något som nästan helt lyste med sin frånvaro. Lilla Prick hade egentligen bara en riktig stöt, en tjädertupp som vi aldrig fick se. De mängder av fågel vi såg under första veckan och delar av den andra – fanns inte kvar. Inte för att vi skjutit särskilt många, heller inte för att lövfallet hade börjat. Exakt varför är svårt att säga.
Det blev bara fyra dagars jakt med Janne, den sista var även Annelie och Johan med. Bara ett par fåglar sköts under den tiden, inte särskilt många fler sågs heller, utom sista dagen då vi såg några gräsänder, varav en sköts och eftersöktes av Prick, men sedan stöttes till sist både orre och ripa under den sista timmen av jakt. Vädret solade äntligen upp och blev bättre, det mesta lutade åt att det kunde ha varit bra om Janne kunde ha stannat ett par dagar till, särskilt som Johan stötte fler ripor på kvällen när han satte upp orrbulvanerna och därför att jag och han dagen efter stötte fler orrar än vi sett på hela den övriga tiden. Sådan är jakten. Den som tror att det bara är att gå ut och hämta vilt i skogen, bedrar sig gruvligt. Den som hävdar att våra fågelarter på något vis skulle vara hotade, skulle få vara med en sådan här gång!
Jakten är inte mycket att orda om alltså och då får jag väl orda om hundarna i stället – och visa bilder förstås. En bild säger som bekant mer än tusen ord. Bilderna vill jag säga är tagna av Annelie som det här året alltmer kommit att bli den som tar bilderna, som ni säkert redan har märkt, utmärkta bilder; hatten av!
Inte var det jyckarnas fel att det blev fel. Inte är det alldeles lätt att sköta sitt jobb om fåglarna är så rädda att vi inte ens fick komma inom stöthåll. Det mesta om deras arbete har redan sagts i ett tidigare ”Veckans ord”, så här tar jag bara en del kompletterande information, sedan får bilderna tala. Det blev alltså två eftersök, ett av Nenya på en ringduva och som ovan nämnt ett av Prick, en gräsand som sköts i en liten tjärn. Båda hundarna skötte sig bra också i övrigt även om Nenya tillät sig en och annan synd vid stöt av ripa, men det fanns fler duktiga hundar med och det var naturligtvis synd att inte de också fick sina chanser att visa vad de kan. Tezla jagade för första gången med reflexband, ett som Janne svängt in på TEBA i Höör och köpt. Herregud! plötsligt syntes hunden. För den som har bekymmer med detta kan vi varmt rekommendera ett sådant band, i vår terräng smälter verkligen en liten vorsteh-färgad cocker in mot bakgrunden, det ger inte trygghet i jakten.
Njut nu av bilderna, dröm om jakt, även om norrlandsjakt. Vi vill verkligen inte avskräcka någon från att prova, det är inte alltid så här dåligt, något som brukar bevisas av att viltet återigen blir lättare att ha att göra med när löven fallit och om vädret är stabilare än det är nu. Vi återkommer med fler reportage, häng med!