Förr eller senare kommer man till en punkt där man inser att det är dags att börja ordna med föryngringen av hundbeståndet. Det är svårt att avgöra när man når den punkten och när man gör det är lika svårt att bestämma sig för vilka uppfödningar som kan accepteras, men värst är ändå att lyckas tajma det till just det tillfälle när ens favorituppfödare faktiskt har valpar. För vår del var det inte svårt att genast tacka ja när vi fick erbjudandet om valp. Avgörande för om det är lämpligt att ta en valp, bestäms ofta av ens livssituation vid tillfället ifråga och om än läget inte var helt perfekt, var det mycket som talade för att skulle det ske, skulle det vara just då.
 

Varje valp är, trots papper på god härstamning, ett oskrivet blad tills annat visats. Det är av oskattbar betydelse att veta allt om föräldradjur och helst också något om föregående generation och har man så jagat många gånger med hundarna ifråga och har gillat det man sett, blir valet mycket lättare.

 Vi hade dock egentligen inget val. Vi har känt vår ”hofleverantör” av valpar i många år, räknar henne till vår absolut närmaste vänkrets och känner både hennes hundfilosofi och hennes hundar utan och innan. Cully var vår hittills fjärde valp vi köpt osedd – av förklarliga skäl. Man kan inte åka så långt för att utse en valp; Sjöbo må vara spanielrasernas Mekka, men mer än en resa för hämtning, kan man sällan göra. Med full tillit till Lenas förmåga att välja en ”norrlandsanpassad” valp var det lättare att ”köpa grisen i säcken” än det annars skulle ha varit; det och vår långa erfarenhet av jakter med både mamma Whoopi och mormor Wilma. Annelie hade ju dessutom som avslutning på en jobbresa varit i tillfälle att lära känna pappa Copper. Sedan dess har vi dessutom jagat med Copper och blir det inte en bra hund av Cully, är det inte ett fel i aveln i alla fall.
 

Där vi stod på gräset i den skånska sommarkvällen kunde vi njuta av ett riktigt spanielögonblick; där var Tezla, Nenya och hennes syster (Cullys mormor) Wilma och Whoopi, men också Cully själv och två av hennes syskon, varav en var Coffi, den valp Lena själv skulle ha kvar. Tyvärr var vi litet sena ner och hann inte se alla valparna även om vi träffade några till genom veckan som följde.

Alla de vuxna jyckarna kände förstås varandra sedan många år, det blev inget gruff och valparna fungerade alla bra i gänget, även om de vid trappen stående och nästan utblommade stockrosorna bittert fick erfara vad ett gäng bruna och vita trädgårdsmästare kan göra när de skall tukta blommorna. Det blev till en av de där minnesvärda kvällarna i sällskap av en stor hoper spaniels och en sen middag med en mycket god vän – och förstås litet spanielsnack.

Det märks att Cully är nära släkt med Nenya, vi ser många exempel på det och ett av dem har med utseende att göra. En av de aspekterna är att Cully visar tecken på att bli lika prickig som Nenya, även om den senare snart är så prickig att hon kan kallas liver roan.