Junioren Cully

Tre år gammal var det dags att ta Cully på allvar; nu skulle det jagas och förväntas fungera. Som vanligt hade vi i inledningen av säsongen sällskap i skogen av många andra jyckar, inte minst hennes systrar Coffi och Clara. Det betydde att de fick avlösa varandra under jakt, ibland också gå i par och ett gott år skall det bli bra. En hyfsad säsong var det, men det är ändå tillfälligheter som avgör hur och vilka hundar som skall lyckas komma för vilt. Nog fick både Cully och andra unghundar en del ny erfarenhet, men de riktigt skarpa jakterna tillföll oftast andra mer vana hundar. Litet synd kan tyckas, men när ungdomarna får de bästa såtarna och de ändå är tomma, kan man inte göra så mycket mer.
 

Det är inget fel på Cullys vilja att lyda, det går bara litet fort ibland, men pipan är ett fantastiskt redskap. Egentligen skall man nog aldrig använda rösten under jakt, utan konsekvent hålla sig till pipan för att nöta in automatiserad lydnad. Antagligen kommer det bara att bli bättre med stigande ålder och mer rutin. Det är troligt att vi litet till mans är för otåliga med våra hundar, att vi förväntar oss att de skall fungera snabbare än de har mognad och stabilitet för. Ändå kan vi som bara jägare i Norrland ta en del genvägar. Alla moment som annars krävs i andra delar av landet, och av förare med andra prioriteter, är inte alltid gångbara eller behövliga i trångt skogsland.
 

Cully hade en del stötar ändå och det fälldes fågel. Fler skulle det kanske kunnat ha blivit, men man vill ju att det skall gå rätt till med en unghund och en del skott avstods väl därför. Ett tillfälle då det sköts över henne var när hon stötte en stor järpkull på ett helt oanat ställe. När man jagar ”Kvarnhea” går man de sista två hundra metrarna på en stig över en slaskig myr upp till bilen. Det var en ovanlig episod på många vis. För det första är det inte så vanligt att skjuta järpe över spaniel, för det andra var det en konstig plats för järpar att hålla till på, myr omkransad av alldeles för ung och steril tallskog och för det tredje: jakten var slut på det stället! Man blir litet överraskad, men en föll för min bössa och ännu en för Jens. Cully hämtade in min och Jens hämtade själv in sin. Det hela blev litet hafsigt, men hunden gjorde sitt och fick också visa att hon kan hämta in fågel och leverera den i handen.
 

För oss är det jätteviktigt att våra hundar är säkra apportörer och därför var det en lättnad att se att hon hittar fågel i eftersök då hon har hämtats till skottplatsen utan att ha varit med vid skottillfället. När vi lockar järpe är det bäst att gå utan hund, men det händer att man felskjuter järpar, eller någon and som man råkar komma åt under lockjakten på järpe. Vi har alltid haft tillgång till sådana hundar och nu när vi står inför ett generationsskifte MÅSTE vi kunna lita på Cully. Här fanns också en önskan om att kunna fälla många änder för hennes tränings skull, men tyvärr blev det nästan inga änder – därför att det inga fanns – och de tillfällen som gavs var de då andra hundar var med. Vi är helt beroende av att flyttarna råkar rasta på våra marker, eftersom vi inte har många föryngringar i våra karga vatten. Kanske blir det bättre nästa år och då skall Cully få alla chanser att ta igen vad hon missade under 2010.