Reveljen gick tidigt denna morgon. Litet reströtta var vi allt men vi kom iväg på dagens event; träning på kanin. Vårt föremål för detta var givetvis Cully som aldrig hade sett en kanin på vykort ens – hur skulle detta gå? Hunden från vintrigt Umeå hade inte känt en viltvittring på mycket länge och med vår viltfattiga höst, knappt tidigare heller. Hon har på spanielsvis också utvecklat en hetta som gör att även den mest härdade spanielägare torde dra efter andan.
Det inträffade givetvis fadäser, men på det hela taget gick det oväntat bra, något som våra ciceroner, Lena och Thomas, också påpekade. Vi är väl heller inte den sortens spanielägare som skriver upp våra hundar, utan snarare tonar ned dem – det är ju alltid pinsamt att bli avslöjad, och hur skall ens hund kunna bli bättre om man redan ser den som ofelbar även om den inte är det?
Första släppet stod Thomas och Chiva för och det formligen sprutade kaniner ur buskarna. Detta var inget Chiva tappade huvudet för; den hundens lugna saklighet borde vara eftersträvansvärd hos alla som föder upp spaniels för jakt, det är bra tryck i hunden som ser ut att orka hur mycket som helst, men ändå med en självklar stadga som fick alla att sucka längtansfullt.
Lena har länge talat om Coffi som ett yrväder och hon var verkligen het som en gammal skånsk järnspis – hej vad det gick! Coffi har ju vana och rutin som vi inte kan föreställa oss, men Lenas försäkran om hur het hon är att hålla verkade helt trovärdig. Lika trovärdig som hennes faktiska stadga trots allt var. Vi antar att hon väl motsvarar idealbilden hos många av hur en riktigt bra spaniel skall vara och det är bra att hon förs av en som har rutin och vana av det.
Så var det Cullys tur. Sin vana trogen – som den polarhund hon är i vardagslag – startade hon i sin vanliga flängiga stil. Viltvittring är inget hon har blivit särskilt van vid, men redan efter 20 steg åkte nosen ned i vissna fjolårsgräset – vad i jösse namn luktar det här!? Kanin på min ära! Hennes sök liknade på en gång hennes syskons. Nåja, litet ovanare och någon gång litet yvigt, men hon lydde pipan bra och Annelie förde henne med den pondus hon faktiskt har, men sällan visar upp. Jag som kameraman och åskådare lärde mig minst lika mycket genom att studera alla ekipagen på denna för oss så ovanliga jaktform; det här var riktigt intressant. Kul också att höra de gynnsamma omdömena från Lena och Thomas som sade sig inte ha trott att hon skulle vara så bra. Positivt alltså och snart kom önskemål om att hon borde startas på prov upp. Tja, när det kommer till det rena fältsöket, förighet, fart och stil, kan det nog gå, men det är en annan sak med viltkontakter – som ju är hela meningen med hundens arbete.
Hela tiden hon sökte gick det upp kaniner som hon inte var medveten om i de täta snåren, men hon sökte vidare i full fart utan att rota och böka runt. Det måste ha osat kaninvittring och löporna fanns överallt. Gick hon på någon blåste Annelie av henne från den utan problem. Problem kom upp när hon verkligen såg en som lättade ur legan.
Vid ett nät låg en kanin och tryckte och på den gick ekipaget. Annelie hann inte stoppa hunden som drog efter, men vände utan problem när hon hörde pipan som är guds gåva till spanielägaren. Lena skrattade och sade att det var bara att vänta på en sådan hund med så litet vana vid kanin, men att det var lugnt, sådant kan man rätta till. Särskilt om matte är med litet bättre.
Träningsråd
Här blir att träna lydnad och stadga. Hur vi skall få tillfälle att ha henne på vilt blir litet knivigare. Fullt utblommat vansinne i form av jakt i höst får inskränkas till sparsamt skytte mer i träningssyfte, särskilt om det skall jaktprovas. Självklart skulle en liten resa någonstans där det finns fältfågel göra god nytta, kan vi göra det får det väl bli så då.
Apporteringen skall förädlas. Cully är apporteringstokig, något som INTE beror på överträning – nej, just för det har vi hållit ned på kastande av dummies och nu fick vi just ett tillfälligt förbud på det av Lena. Cully kan apportera och nu gäller andra prioriteringar.
Ändå var i alla fall jag litet förvånad när vi på Revinge provade att låta henne apportera kanin som hon skopade upp i farten och bar in till matte och lämnade av utan ens den minsta tvekan eller krångel. Jag var helt beredd att tro att det skulle bli bekymmer att hämta ett vilt hon aldrig förr sett, Annelie och Lena var inte alls förvånade. Kanske skulle litet förtroende i ens hund vara på sin plats…
Framtiden
Cully lider av nackdelen att vara geografiskt felplacerad ur vissa synvinklar, bättre ur andra. Ändå får vi dra slutsatsen att träningsmöjligheterna är starkt begränsade där vi bor. Cully är också litet barnslig ännu, sådant växer hon ifrån, men just denna höst skall bli intressant; med litet tur går skogsfågeln till och med ännu mera tur får vi möjlighet att resa litet i höst och där få gå på riktiga mängder av vilt. Hur det går med det lär väl framtiden utvisa.
