Redan dagen efter vi landat började det. En god vän sade att vi hamnade i hetluften direkt. Mer än hundra mil i bil kändes minsann i kroppen, men när vi lockades med något spännande var det svårt att låta bli; dessutom, var skall sleven vara om inte i grytan?
Det var samling vid nio-snåret. Den här dagens gäster var fyra, fyra var också antalet hundförare, varav Annelie och Tezla utgjorde ett ekipage. Själv valde jag att gå med kameran, på så sätt fick jag inte bara de bilder jag ville ha, jag fick dessutom mer tid att se och lära om det vi hade hört så mycket om. Alla hundförare var bland de vänner vi hade åkt ned för att träffa, jägarna var gamla stammisar som vi hade hört mycket talas om förut. Nu skulle vi äntligen få bilda oss en egen uppfattning om vad en godsjakt är.
Det liknade förstås ingenting av det vi som norrländska ”allmogejägare” var vana vid. Den här sortens jakt ligger självklart långt utanför de ramar vi kan kosta på oss, men det var inte något vi ägnade mycken tanke, det fanns också andra, intressantare aspekter att lägga märke till. Organisationen till exempel. För några som i alla år avstått den annars så typiska norrländska älgjakten bland annat just därför att den är så organiserad, var det här något nytt. Självklart är organisation nödvändig ur många synvinklar, inte minst säkerhetsmässigt, men för några som är vana vid att gå på många tusen hektar i fjorton dagar utan att någonsin träffa en människa, var det här helt annorlunda. Mängden vilt. Så mycket vilt som vi såg den dagen är av självklara skäl en omöjlighet i våra trakter med enbart självreproducerande viltstammar.
Trots att hela jakten kändes som om vi trätt in i en helt ny värld, var det ändå både intressant och lärorikt att ha sett det med egna ögon. Intressant därför att det alltid är roligt att se något nytt, lärorikt därför att vi fick lära oss om godskulturen där nere. Inte bara ger den ett antal människor deras utkomst, den späder också på det redan befintliga viltbestånd som alla arbetar så hårt med att bevara; med våra ögon sett, en viktig bieffekt. Det samlade jägarkollektivet gör, såvitt vi kan bedöma, överhuvudtaget stora viltvårdande insatser. Kanske är skåningarna litet hemmablinda, men för oss gäster från ett betydligt viltfattigare håll, är det – generellt sett – imponerande att se hur hela deras landskap kryllar av vilt. Det finns mycket av tradition i det, god tradition som skåningarna med all rätt är stolta över.