Nenya hösten 2007

Så här under de allra sista veckorna av året brukar man i tankarna summera vad som hänt under hösten. Jag kan konstatera att säsongen har varit närmast magisk, i alla fall den första delen av den. Aldrig förr har vi upplevt sådana mängder av gråfågel som i år och min gamla doktrin att det inte är så lämpligt att prova jaga tjäder med spaniel, har vederlagts. Ännu en gång får jag medge att man som jägare aldrig kan anse sig fullärd, det kommer alltid tillfällen när gamla regler ställs på huvudet – därmed inte sagt att man generellt sett har haft fel. Det är fullt möjligt att ett år som detta har varit särskilt gynnsamt, att det är ett undantag det kommer att dröja länge innan det upprepas.

 Nenya har gått och blivit en medelålders spanieltant. Inte så mycket kroppsligt, som till sitt lynne och hon har också förstärkt sina egenheter, både goda och mindre goda.
 

Hon är lika senig, tanig och torr som hon alltid har varit, men farten har mattats en liten aning. Om det beror på att åldern börjar märkas, eller om det är ett resultat av ökad rutin, är lite svårt att avgöra. Vad som däremot går att fastslå är att hon än mer än förut uppvisar ett besvärligt uppförande när det är fler än hon och jag som jagar; hon är också en hussehund som avundsjukt vaktar sin egen söktid i skogen. Att jaga flera på linje gör att hon ska hinna vara med överallt, blir stressad och tappar den lydnad som hon faktiskt har när vi är ensamma bara hon och jag. Finns andra hundar med är det heller inte bra. Normalt sett gör det inte så mycket eftersom hon ändå är så stark och uthållig att hon klarar flera hundars jobb.

 Ändå påstår jag att hon den här hösten har gjort gedigna insatser när det har gått som bäst. I några fall har vi lyckats riktigt bra när vi har gått bara två riktigt samspelta skyttar. Nenya har förstås stor rutin på skogsfågel, vet vad hon gör även efter skott; hon är stensäker i apportarbetet. Av jaktsituationer minns jag alldeles särskilt den tjädertupp som hon så fint stötte på en myr när jag och Thomas gick tillsammans. Några riktigt bra blindapporter har hon också fixat då jag aldrig någonsin har känt mig orolig att hon skulle missa. Vanliga nedskjutningar är naturligtvis rena rutinjobben.
 

Nenya har fortsatt att visa jaktspanielns värde i skogsjakt, men som individ och som äldre har hon också blivit alltmer egen. Det är säkert inget ovanligt fenomen – säkert känner många igen sig här. När jag så påstår att det delvis beror på en undermedveten släpphänthet hos föraren visavi en gammal kär hund, är det säkert heller inte helt okänt. Vilken hund som helst passar förstås på att utnyttja det, samtidigt som föraren bromsar när det går över en viss gräns; här påstår jag slutligen att det med den gamla trotjänaren uppstår ett läge där man når en tyst överenskommelse som går ut på att hunden får rätt fria tassar, men sista ordet har föraren.

 Nenya är den hon är, ibland ruskigt effektiv och det var lite synd att hon – en sådan bra säsong – tyvärr blev sjukskriven ett par veckor på grund av en smärre operation. Tiden hastar, väntar på ingen och de två eller tre säsonger som är kvar då hon kan ge ungefär lika mycket som idag, verkar nu oroande nära. Klart att en jakttokig husse och en lika jaktgalen hund måste få ut så mycket som möjligt under den tid de har tillsammans!

 Vi ser nästa säsong an med tillförsikt. Ännu så länge är det långt dit, i skrivande stund är det bara en dryg vecka kvar till jul, snart vänder det och dagarna börjar så sakta bli längre, men vi vet också att tiden går så fort fram till nästa ”julafton” – spanieljägarens 25 augusti.