Norrländska föryngringstider
Text: Stefan Hansson
Bild: Stefan och Annelie Hansson

 Vintern övergår nästan över en natt i vår på våra breddgrader, en litet sliten klyscha vi håller oss med här, men faktiskt är det mera sällan vi hinner märka att vi har en vår i ordets egentliga mening. Det är som om vårt nordliga klimat håller emot tills det inte går längre och våren vältrar sig in över oss. Övergången mellan vinter och försommar – våren – märks betydligt mindre än i sydligare nejder. Ibland märks den inte alls.

Lika plötsligt kommer alla fåglar. I varje vattendrag finns de plötsligt där, andfåglar, gäss, svanar och tranor. Också de måste ha stått och stampat otåligt vid vinterns gräns. Det är bråttom; vem vet hur lång tid man har på sig för att fortplanta sig i en del av världen där varmt och fint väder inte är någon garanti. Det spelas och flygs, snattras och kivas – vissa för att stanna där de är, andra fortfarande på väg.

Åter andra, som den fågel som blivit vår speciella favorit, svarthakedoppingen, kivar inte så mycket som den smyger omkring, som synes, litet i sin egen lilla värld. I år har vi använt många timmar att studera detta lilla vattentroll – på mycket nära håll, eftersom de är så orädda – och vi finner dem fascinerande. Särskilt nu när sommaren står i sitt flor och de har ungar. De tycks ha mycket krävande ungar som låter en väldig massa och jagar de vuxna som stundtals verkar ha mycket litet till övers för dem.

Många andra har ungar; knipor, gräsänder, viggar, krickor och så vidare. Här syns några, ensamma eller tillsammans med förälder.

© Copyright 2002 Annelie Hansson och Stefan Hansson, Umeå

Uppdaterad 2007-12-07