Efter en lång dags jakt i södra Skåne styrde vi mot våra nya vänner i östra Blekinge. Det var kolsvart och blekingeborna var lika galna bakom ratten som någonsin skåningarna. De kör som biltjuvar! Inte såg vi mycket av landskapet, bara vägmarkeringarna som kom mot oss likt spårljus och baklyktors röda ögon i mörkret. Väl framme kändes det litet pirrigt att träffa våra värdar, Kalle och Camilla, för första gången live efter en lång tid av mejlande. Extra spännande var det förstås att äntligen få klappa Clara och än en gång konstatera att hon är ruskigt lik Cully – faktiskt även till sätt och många åtbörder.
Dagsljuset avslöjade ett mycket vackert landskap som vi tyckte bitvis var en blandning av Småland och Skåne (protestera om ni känner att det behövs, men det var vårt intryck). Ute vid kustbandet var det förstås annorlunda, men även här var inslagen av ek, bok och toppiga enar ymnigt förekommande, men där fanns också klippor och doft av tång och hav. Längst ute vid havsbandet fanns också en del kaninhål så där fick vi lära oss något nytt; det finns kaniner på andra ställen än Skåne.
Blekinge tycks ha en sak gemensam med Dalarna; geografiska namn med mustig klang. Vet inte om det är rätt ord, men åldriga kanske går att använda. Det är väl så att vi bär med oss kulturbetingade ord och benämningar som är regionspecifika. Till exempel alla våra Träsk som hör oss till, namn med samiskt eller finskt ursprung är också vanliga.
Rent jaktligt handlar det i Blekinge mycket om sjöfågel till havs där det fällda viltet består av sådant vi normalt inte värderar högt; dykänder och skrak. I vikar och liknande finns de änder även vi föredrar, men också gäss. När vi åkte runt där såg vi massor av fåglar som vi undrade vad det var – jo sothöns. Där fanns hur många som helst! Svanarna var knölsvanar, inte sångsvan som hos oss.
Hela fredagen jagade vi med Clara och Cully i parsläpp, det var en fröjd att se dem jaga så fint ihop fast de aldrig setts förut. Cully, som norrlandstränad och med dagen innan ännu i benen, fungerade kanske inte riktigt lika bra som sin syster som gick hur bra som helst. Av kullens åtta valpar har vi nu sett fem in action, nu senast Clara och hon uppvisar precis samma potential som sina syskon.
Vi jagade klövervallar och gräsmarker efter hare – sådana marker vi har sett i Skåne – men oturen som också gjorde att vi inte hittade några av de fasaner som också finns där, förföljde oss hela dagen. Morkullor stöttes, men dem har vi lång erfarenhet av; dem tar man inte där man sätter dem. Ändå hade vi en jättefin dag. Det blir inte alltid som man har tänkt sig och vi som norrländska jaktvärdar vet bara alltför väl hur planer och önskningar går fel när man skall visa något. Vi fick lära oss en del nytt om jakten i ännu ett hörn av vårt avlånga land och det kommer säkert fler tillfällen. För övrigt ser vi redan nu fram emot ett besök av Clara med ägare hos oss nästa höst.
En ny tanke är också att besöka Blekinge sommartid. Det måste vara bedövande vackert längs kusten och i skärgården. Kanske blir också det möjligt en dag. Så här i regndisig senhöst i Umeå verkar det omöjligt avlägset – men kommer tid kommer råd. Så är det ju också så skönt att ha något att se fram emot och det här är ännu en sådan sak.
Umeå den 3 november 2009
