”Du kommer nog att få skjuta ripa och orre, men tjäder: glöm det!”
Det var vad Tomas fick höra (uttalat på klingande Pite-mål) innan han och Lena styrde norrut för en veckas jakt hos oss. Det var ödesdigra ord uttalade av den som skulle ha hand om ruljansen medan Tomas var borta, ord som han fått äta upp. Tomas Tjäderskytten lär nog påminna honom om det resten av den här hösten…
På huvudet…
…ställda sanningar kan ibland vara välkomna. Jag var nog inte lika kategorisk i min information till Tomas om vad man vanligen skjuter och inte, men i grunden säger jag oftast likadant som mannen ovan; vanligen har han rätt, särskilt när det kommer till spanieljakt. Detta underlät förstås inte Tomas att påminna mig om, men det kan jag bjuda på – ingen kunde vara gladare för utfallet än jag.
Strandtjädern
På en av de marker vi jagar finns ett ställe där en smal skogsrand utgör gräns mellan hygge och vatten. Där brukar finnas strandfåglar och jag upplyste gästerna om tidigare äventyr bland ruggande orr- och tjädertuppar på platsen och dit skulle vi. På just den punkt där jag tidigare skjutit orre på stranden och gräsänder i vassen, startade en stor gammeltjäder. Precis när jag klöste på den med kornet small det och den dråsade i backen; det var då jag hörde Tomas triumfrop. Det bästa av allt var att den fälldes på en perfekt stöt av Copper där den tryckte under en fallen gran – Coppers husse var lycklig, jag var lycklig för att jag lett en gäst till hans livs första tjäder. Att det var en tupp på ca 4,5 kg gjorde knappast saken sämre.
Dagen innan hade Tomas skjutit sitt livs första ripa och ett par dagar senare sina första orrar, tätt följd av den första järpen. Långt ifrån alla ovana klarar av allt det inom fem dagar, men särskilt roligt då att det gick.
Gott om fågel
Alla hundarna stötte fågel. Det var nu inte så svårt när det fanns fågel överallt. Efter att ha jagat på ett flertal olika marker i trakten sedan mitten av 70-talet kan jag säga att det här är något att minnas. Nog har det funnits tidigare säsongen med mycket vilt, men då har det rört sig om orre och ripa – nu fälldes dubbelt så mycket tjäder som allt annat sammantaget. Visst blir man glad och visst skördar man när man kan, men bäst var att gästerna fick en minnesvärd upplevelse. För Lena, som var här för sjätte gången var det en uppenbarelse, aldrig förr hade hon fått prova på mer än i bästa fall medelmåttig tillgång på vilt.
Så här är det i Norrland. Ingen sätter ut vilt, utom Moder Natur själv. Vanligen är hon njugg, för att inte säga rent ut snål. När hon så ställer till med kalas vill alla vara med – och det är klart att vi ska! Det vi inte tar blir ändå mat åt höken och räven. Lät vi bli att jaga skulle ändå stammarna snart vara tillbaka på sparsamhetsnivån.
Jaktlaget
Bestod av Tomas och hans ständiga vapendragare och hundförare på jakterna i Skåne, Lena, en av våra närmaste vänner och Hofleverantör av valpar. Med var också Johan och Cissa och alla drog vi genom skogarna med ett stort koppel av hundar. Det behövs också många hundar i den här jakten eftersom den är så hård. Våra lokala förmågor är vana vid det ständiga språngandet på gungig myr, men det brukar ta ett tag innan skånehundarna har vant sig. Nog är det tufft för dem hemma, men det är annorlunda.
Framtiden var också med och tillbringade kvällarna med uppfriskande slagsmål på hundsängen i köket, valparna Cully, Coffi och Chiva. Ännu så länge består livet för dem mest av lek, men brås de på pappa Copper, mamma Whoopi och mormor Wilma, lär de vara tillbaka en gång och utföra mer allvarligt syftande sysslor. Det är klart: nog tränade de alltid! Vi hade massor av vilt att testa dem på och särskilt minns vi Lenas Coffi när hon snodde en kricka och rusade iväg in i huset för att söka rätt på matte, först på övervåningen, sedan ner där matte fanns. Det lovar gott.
Fina dagar
Allt man gör som är roligt förkortar tiden man har till förfogande. Snart var det över och det vid det här laget samkörda gänget reste iväg. Då hade redan en del av avlösarna anlänt så övergången mildrades något – för jaktens del var det nödvändigt. Det är verkligen ett tryggt gäng vi finner bland våra spanielvänner var de än finns. Jag vet inte hur det ser ut inom andra raser, men det gemensamma intresset hundar/jakt lever och frodas i alla fall i spanielkretsar. Det är kul tycker vi.
Allt är förstås inte bara jakt, där är också samvaro runt bordet med mat och dryck. Där sitter vi på kvällarna och utvärderar dagen, ljuger lite om tidigare jakter och har det trevligt. Efter flera dagar i skogen i ur och skur (till en början mest skur) orkar få hålla uppe ögonen länge. Kanske är det lite synd; all tillgänglig tid för jakt ska utnyttjas och med fler dagar till förfogande skulle vi kunna unna oss en och annan vilodag och därmed mer vaken samvaro. Kanske är det den största skillnaden mellan jakt i norr och i Skåne; i Skåne finns inte så stora marker, det finns inte så ofta ännu ett avsnitt att prova och därmed blir det inte lika hetsigt.
Annars tycker vi nog att likheterna mellan skånsk och norrländsk spanieljakt är större än olikheterna. Det vore trevligt att kunna studera detta närmare betydligt oftare än vi gör.
© Copyright 2002 Annelie Hansson och Stefan Hansson, Umeå
Uppdaterad 2007-12-07
