Frågan är om den här resan hade blivit av om det inte hade varit för att vi skulle hämta hem vår nya hund, Cully. Skåne är alltid värt ett besök, men därmed är det inte självklart att det finns ekonomiska förutsättningar till det. Det blir till att hitta boende som funkar, inte slösa på bensin o s v. Vårt boende var ett rent lyckokast; kan rekommenderas för den som vill prova.
Ramstorp
På Internet hittade Annelie det här fantastiska huset, byggt 1730 nere vid Fulltofta slott, flyttat till sin nuvarande plats 1840 och renoverat till uthyrning 2003 (enligt bondeparet som arrenderar och brukar marken runt om). Själva menade de att många misstyckte att där går djur, något som inte framgår i info på hemsidan där man hittar torpet, men det störde i alla fall inte oss att där gick kor och hästar i hagarna runt omkring. För mig som tillbringat så många fina somrar i Skåne när jag var barn, blev det till rena nostalgitrippen. Mina morföräldrar var nämligen småbrukare i en lyckligare tid än denna då sådana ställen var mycket vanligare. Kanske är det så att moderna avtrubbade stadsbor bara kan acceptera kor när de syns i Bregotts TV-reklam.
Huset är i gammal fin skånsk vykortsstil och inne är det renoverat med omsorg. De gamla trägolven – kompletta med maskhål – har befriats från gamla korkmattor och slipats upp, i taken (takhöjd 2 meter) syns de gamla bjälkarna. Köket har moderniserats med klinker och golvvärme, liksom för övrigt badrummet. Allt var hur fräscht som helst! Ändå fanns knappt en rak linje eller vinkel i hela huset, snacka om genuint – för att använda mäklarspråk.
Bondeparet berättade också att vasstaket har renoverats enligt alla kulturbevarande regler av godkända hantverkare från Danmark. Annars gäller K-märkningen allt annat också på Fulltofta friluftsområde där huset står; inte ens en enda liten sten från gärderna får avlägsnas och tar man upp en sten från åkern måste den bäras ut i skogen; den får inte läggas på gärdet.
Det var en riktig hit med det här huset. Bra boende i en hisnande vacker natur för det facila priset av 2500/vecka.
Fulltofta
Området värnas av en stiftelse som har till syfte att bevara denna lilla bit av det gamla Skåne. På andra sidan väg 13 ligger Ringsjön och på Ramstorpsidan finner vi bokbackar där urgamla silverstammar bildar pelarsalar som för tanken till sagans värld (själv tänker jag mig att Tolkiens’ Lothlorien har bokskogen som förebild).
Naturligtvis finns här också grova gamla ekar, askar, lönnar men också trän vi är mer vana att se. Annat vi aldrig ser är krikon (något slags skogsplommon), körsbär, björnbär och hassel. Också blommor förstås som växer i mängd på äng och på gärden. Skåne är generellt sett väldigt frodigt och Fulltofta är inget undantag; det ser nästan djungelartat ut. Här och där växer humle som slingrar sig uppför träden, uppför telefonstolparnas staglinor och på allt annat den hittar.
Här är gott om djur och det är roligt att se kaniner blixtra förbi, ormvråkar sväva i luften och enligt bondeparet ska där också finnas gott om vildsvin. På hösten ses de visst ofta i torpets trädgård.
Fulltofta är genomkorsat av vandringsvägar och området är lite av en oas där man kan gå och andas i en – som sagt – Tolkieninspirerad miljö.
Vänner, viltvårdare och jägare
Allt detta känner vi att våra bekanta är. Det är både intressant och nyttigt att studera andras sätt att sköta sitt intresse för jakten och våra vänners syn skiljer sig en del från vår, men det förstås: förhållandena är ju ganska olika.
Ett exempel är att någon står för säljjakten på ett gods. Viltet genererar utkomst samtidigt som en del av viltet spiller över på vanliga jägares små marker. Den vanliga jägaren spär i sin tur på beståndet för att mycket försiktigt beskatta viltet för att inte ta ut för mycket. Tar man fasaner som exempel syns dessa också i Svenssons trädgård, på fälten och varför inte i stadsparken. För jägaren är detta ett fritidsintresse som slukar tid och pengar i form av svindyra arrenden och foder. Ändå är det denna del av jägarkåren som får allra mest skäll av den menighet som heller inte klarar av att bo i en stuga på landet om där går kor – alltså moderna stadsbor som har koskräck och inte begriper att de vackra fasaner (som inte får skjutas!), knappast skulle vara där om ingen satte ut dem. Alla vill ha fasaner, men vem kostar på att hålla en stam om den inte får beskattas, ens försiktigt?
Thomas visade oss andvatten dit människor kommer för att köpa jakt. Han sade att dessa änder drar till sig vilda änder som väljer att häcka där. Sylvia visade oss deras ställe där de har änder – fast inte i samma omfattning – och där återfinns också vilda änder, ditlockade av att där finns utsatta fåglar. Här tar de ut ett mycket blygsamt antal fåglar under några få jakttillfällen, samtidigt som den svenska gräsandstammen har ökat flera gånger under senare år, det erkänner t o m ornitologerna. Givetvis spelar också restaureringen av gamla våtmarker en roll (som nästan alltid utförs av jägare!), men stammen ökar totalt – vad är då så fel med utsättning av vilt för jakt?
Roslätt
Lena som har kontakter överallt i Skåne tog oss med till en hundkollega till henne i Roslätt, Miriam Persson. Roslätt är ett gods där jakt förekommer som en naturlig del, men ett hägn på 100 tunnland (tänk vad vi får räkna om i huvudet till hektar som inte är vana vid det skånska sättet att räkna i tunnland!) ingår också i verksamheten.
Som norrlänning kanske man är lite skeptisk till det här med hägn, även om det förekommer även hos oss, t ex i närheten av där vi har vår stuga. Det är något som alltså inte är en helt sydsvensk företeelse, men våra hägn kan aldrig jämföras på samma dag som det som finns på Roslätt. Där vandrar man under uråldriga ekkronor, dov- och kronvilt skymtar överallt i bokskogens svala skugga. Naturen är så främmande från vår att man bara går där och andas och för mig som vurmar för ädelträskogar blir det till en ren njutning.
I hägnet finns ett vildsvinshägn. Miriam berättade att det talats om att släppa ut svinen bland de andra djuren där, men eftersom en hel del dagisklasser kommer på besök ansågs det inte tillrådligt. När vi står där och tittar på de retliga djuren förstår vi att det kan vara förnuftigt; vildsvin har attityd, stora livsfarliga betar och de ser inte särskilt snälla ut.
Vildsvin är märkliga och ser närmast förhistoriska ut med sina långa trynen och betar; det verkar som att det lika gärna kunde dyka upp en flock mammutar när man står där och tittar på svin. De är ju också lite kontroversiella när de har varit borta från svensk natur i ett halvt årtusende; min morfar skulle ha fasat för dagens utveckling om han hade levat eftersom han var småbrukare. Å andra sidan är de en del av svensk natur, även om de varit borta så länge att vi har glömt det. Som icke ”drabbade” norrlänningar torde vi göra bäst i att inte värdera frågan, men lite spännande tycker vi nog att djuren är ändå.
Skånsk lantlig romantik
Som inte helt befriad från sådana idéer själv kan jag fullt ut förstå att många vi träffar där nere lägger ned stor möda på att bo fint i sina hus på landet, men kanske framförallt Sylvia och Cajsa har en gård som man bara måste kapitulera villkorslöst för; där är lummigt och lagom vildvuxet – lite av engelsk park – och höns och hundar springer omkring överallt. Den verkliga gårdvaren är dock deras 17 år gamla gås som majestätiskt stegar omkring på gräsmattan.
Här är stämningen fridfull och avspänd. Här lever man i ro med djur omkring sig, jaktmarkerna finns nära intill och även om det säkert finns massor av andra som har det så här kan vi utan vidare säga att just denna gård väl motsvarar våra egna romantiska drömmar om hur människan ska leva – tänk då vad bra att några kan göra verklighet av drömmen! Det är precis så här vi vill minnas landskapet mellan våra alltför glesa besök.
© Copyright 2002 Annelie Hansson och Stefan Hansson, Umeå
Uppdaterad 2007-12-07
