Äntligen blev den av. Vi har försökt ett par år innan, men de resorna har alltid blivit inställda. Nu var det tredje gången gillt och vi kom iväg. Det var den första veckan i november, en tid på året då den långa bilresan (115 mil), inte kan göras utan en del möda, dagarna var korta och vi kunde inte göra som vi brukar; köra allt i ett svep. Efter ett stopp på vägen landade vi hos våra värdar, Cajsa och Sylvia, den 30:e oktober.
Det skulle komma att bli en fantastisk resa. Veckan blev intensiv eftersom det hela tiden hände något och allt var koncentrerat på jaktliga aktiviteter, det som vi så hett åstundat. Redan dagen efter var vi med på den på ett annat ställe skildrade godsjakten, en utmärkt start, men vi skulle ju jaga själva också, njuta frukterna av skånskt idogt arbete med att upprätthålla goda viltstammar. Vi jagade på fyra olika marker som tillsammans bara utgjorde en bråkdel av den totala areal vi jagar på hemma – men oj! vad mycket vilt det fanns. Nu visste vi förut att beskattningen av viltet är försiktig, man stödutfodrar, skapar goda förutsättningar för viltet, håller bland annat efter rovviltet, man sätter ut vilt, något inte bara godsen gör även om de inte är oviktiga bidragsgivare. Allt för att hålla goda viltstammar. Markvård är också viktig, men går det att göra mer? Många jägare och arrendatorer gör allt de kan, men gör jordbrukarna det? Vi ser det förstås med delvis oförstående ögon, men får man inte idag EU-stöd för att skapa goda betingelser för fältvilt? Nå, vi har inte de frågorna att ta ställning till i vår landsända där vi får ta det vi får av självreproducerande viltstammar som ett normalår är sparsamma, ett bra år ändå bara en bråkdel av det vi såg i Skåne. Vi konstaterar bara att alla, inte bara jägarna, vill se mycket vilt. Det lyckas man också med; Skåne fullkomligt kryllar av alla djurslag!
Det betyder för den skull inte att jakten är en enda stor slakt på vilt. För det första är de inte bara att gå ut och hämta, även de skånska djuren har överlevnadsinstinkt. För det andra tar man bara det antal som bedöms rimligt för att stammarna skall fortsätta vara goda, till exempel fälls i stort sett inga fasanhönor, det är ju de som har den självreproducerande funktionen. Vad gäller klövvilt är man lika noga med hur man sköter jakten. Det fick vi se den första av våra jaktdagar, då bassetjakt med Marie och Myrra stod på programmet. Vi hade tre olika drev på rådjur som inte hade fått fällas även om de kommit i håll – men spännande var det. Som jag sagt tidigare skulle jag kunna vänja mig vid det där. De eventuella harar och rävar vi var ute efter lyste tyvärr med sin frånvaro. Det blev att gå över till den andra delen av dagens program; fasanerna.
Jag kommer alltid att hålla Sylvia räkning för att hon guidade mig fram till mitt livs första fasan, tillika fälld över min egen hund, Nenya. Det var en grann tupp, en gammal dröm gick i uppfyllelse och jag tror att de flesta som jagar så ivrigt med fågelhundar som vi gör, skulle hålla med om de fick prova. Hundens arbete på extremt hårt tryckande fågel, ett Skåne i höstdräkt och en färggnistrande fasantupp, var en gåva att leva på länge. Nog blev det flera under veckans gång, men den första av vad som helst, framstår ju alltid som litet speciell i alla av livets sammanhang.
Dagarna gick, som vanligt fortare än man ser som önskvärt, men så jagade vi också en hel del. Hos en annan av våra kompisar såg vi mest vilt, en gammal vän som hade ett alldeles särskilt intresse av att se Nenya arbeta, jag hoppas han blev nöjd med vad han såg. Nenya är ingen perfekt hund, men hon är en bra jakthund, och faktiskt tror jag att hon återtog platsen som ”leading lady” hos våra tikar den här veckan. Vid det här tillfället jagade hon samtidigt som Tezla var med och då är ju konkurrensen alldeles särskilt svår. Ändå gjorde båda hundarna ett gott arbete, även Tezla som hämtade in en ”runner” som gjorde en löpning jag aldrig sett en skogsfågel göra. Jag förstår efter att ha sett det att skillnaden mellan fasthet och fallapportering är hårfin; skall tjusig lydnad, eller jaktligt etisk funktion prioriteras? Det är alldeles tydligt att det kan vara mycket svårt att få in varje skammad fågel om inte hunden är på plats så fort som möjligt – men om sådana saker pratar vi ju inte i spanielkretsar.
Hos en annan god vän fällde jag mitt livs första fälthare, på stubb. Det fanns stora mängder fasaner, men också hare. Tyvärr var det så sent på dagen och vädret var uselt, så jakten kunde inte bedrivas på ett sätt som kanske givit fler vilt och därmed större upplevelser. En annan gång hoppas vi kunna komma åter till den marken när vi alla har mer tid, men en vecka går fort för vanligt folk som inte har den tid som behövs för att göra det man skall – det man själv vill.
Där vi höll till som mest var ändå på de marker som Cajsa och Sylvia disponerar och just det där med hare på stubb var en fascinerande upplevelse. Sylvia och Eddie, hennes hund, har utvecklat den som en absolut specialitet! Det var fantastiskt roligt att se deras samarbete på stubb där jag bedömde att inget kunde gömma sig. Hur fel kan man inte ha? När vi jagade med just Eddie, fanns aldrig någon hare hemma – men oj, vad väl det syntes på hunden att han precis visste vad han höll på med! Jakten gick i rasande fart, och jag förstår mycket väl att det var det enda rätta för att vara någorlunda säker på att få upp hararna inom håll, samtidigt som hunden var nödvändig för att få upp dem; för en jägare utan hund skulle de säkert mycket väl kunna trycka fast. Det går inte att se en hare i stubb. Hur en femkilosklump till hare kan gömma sig i decimeterhög stubb, är för mig en gåta, men jag fick själv se att det är så; första gången när jag och Annelie gick med Tezla och en hare gick upp bara ett par meter från oss. Tyvärr var det en dag när Tezla trodde hon var stövare och gick efter utan att en enda sekund stanna upp och tveka och skott var omöjligt. Ett sådant djur hade hon ju aldrig sett; det höll sig på marken, kanske kunde hon hinna upp det!
Mycket nytt provade vi, som att sitta på rådjurspass. Nog såg vi rådjur, i massor. Det var bara det att det aldrig gick att avlossa ett säkert skott; i Skåne bor det folk på landsbygden!! Sådant behöver vi aldrig tänka på i den avfolkade norrländska vildmarken. I Skåne var det något jag ständigt oroade mig för och jag tror att jag kanske i onödan avstod ett och annat skott av den anledningen, men det känns inte bra att skjuta ens ett hagelskott när det står byggnader i fonden, inte ens om det är på längre håll. Särskilt märkte jag det när vi stod på andsträck vid en gård. Antagligen hade jag kunnat fått några fler änder, men som sagt; där fanns byggnader. Ändå fick jag under veckan några änder.
De här fåglarna smakar gott också, nåja, änder är väl inget nytt, men rapphöna och fasan, är något annat det. Vilka middagar vi åt! Att bo hos Cajsa och Sylvia innebär inte bara att vi får gott sällskap, mat och dryck är som alltid viktigt och en diet på fågel och rådjur är aldrig fel. Det var som när de besöker oss; människor och hundar överallt. Precis som det skall vara i ett jägarhem.
Vi tackar er alla, ingen nämnd och ingen glömd, för att ni gjorde så mycket för att göra vår jaktvecka till något att minnas, vi är mer än nöjda. Ni har lyckats. Den här veckan kommer vi att leva högt på genom en kall vinter som tycks ha börjat på allvar nu. Idag har vi minus fjorton grader och eftersom havet ännu ligger öppet, är det bittert kallt. Som tur är kan goda minnen värma en frusen själ.
Umeå den 21 november 2004.