Så var det då äntligen dags. Grand Ol’ Lady Lena gjorde sitt fjärde jaktliga besök i rad, i sällskap med förra årets ”rookies”, Sylvia och Cajsa. Från vår stad kom förstås också Johan och Cissa – gänget var samlat, skådespelet kunde börja, ett skådespel som även lockade ordförande Sundgren att jaga med oss under en dag, samt stå för matlagningen.
Det här årets jaktstart visade upp ett helt annat ansikte än i fjol. Morkullorna som fanns i sådan mängd då, lyste nästan helt med sin frånvaro i år. Orsakerna till detta kan jag bara spekulera i, men de vägreparationer vi just i år upplever kan spela en roll eftersom kullorna gillar igenvuxna diken både längs vägarna och inåt skogen; dessa är nu urgrävda och ser rätt sterila ut. En annan orsak kan förstås vara den mer än usla sommaren. Ovanför huset hittades en kull morkullor som bara bestod av dunkycklingar, en omlagd kull naturligtvis, man undrar om de har någon chans alls att nå vuxen storlek.
Den ovan nämnda andra orsaken avspeglade sig sannerligen inte i tillgången på skogsfågel; många orrkullar och ripkullar – stora kullar, 7-8 orrar i varje, i ett par ripkullar, så många som 10-12. Det var ett nöje att vara spanieljägare, fåglarna tryckte så hårt att varje stöt blev till en explosion. Den som inte upplevt en stor ripkull som går till väders, har inte levat, den som har gjort det har däremot sannolikt bommat många gånger, ripor kan få den kallaste att tappa koncepterna. Vi skulle antagligen fått ett långt bättre utfall – eller nedfall av fågel – om inte ett antal missöden stört vår jakt. Alla fick i alla fall tillfällen till skott, även ordförande Sundgren som nedkom med en ripa, den första på länge över någon av våra hundar, roligt nog över Tezla som under den tid som varit blivit något av en favorit för oss.
De hundar som hade huvudansvaret för jakten var, förutom Tezla, också Eddie, Nenya och kära Wilma. Fjolårets valpar, Whoopi och Whimsy gjorde också sina första trevande erfarenheter på skogsfågel. Årets valpar, Frodo och Sam, fanns där också, men de ägnade sig mest åt annat. Vad visste de väl knappast själva, kanske var de bara hela tiden på väg mot det ”skitstora brinnande hålet”. Nå, det fick duga i år. Nästa år kommer det att vara brinnande jaktlust som efterfrågas.
Traditioner kan vara bra. I fallet med våra ständigt återkommande vänner råder
ingen tvekan om att det är bra – deras besök har blivit en höjdpunkt på året,
något vi verkligen ser fram emot med den största förväntan. Allt är bra.
Vänskapen, hundarna, jakten, alla skratten och skotten, för att inte tala om mat
och dryck. Ur skog och vatten får man kvalitetsmat och ur landet ”pantofflor”.
Det är helheten som räknas.
Johan och Cissa, vi ses vidare genom hösten, tack för den här gången. Ordförande Sundgren – tack för maten, vi ses. Mina skånska damer, än en gång tack, alldeles säkert gör vi ett försök att ses senare i höst hos er, men före det väntar ett nytt besök från Skåne, men det är en helt annan historia som jag alldeles säkert får anledning att återkomma till.