|
Tezlas jakt
2007
En säsong
som denna kommer det att dröja länge innan vi är med om igen. För
spanieljägaren är sådana värda allt, när fåglarna ligger lika tätt som
fasaner på vissa markavsnitt kommer även en liten, hårt arbetande, men väl
så kortbent cocker till sin rätt. Aldrig förr har cockern hållit jämna steg
med den större springern här i vårt hus, men vår tacksamhet för detta är
också stor. Låt vara att allt inte har varit sig helt likt; att skjuta bra
flera tjädrar även över cocker händer minsann inte varje år.
När
kollegan Nenya har blivit mer svårstyrd har Tezla under den här hösten bara
blivit bättre, förigare och lydigare, men en skönhetsfläck finns dock: hon
är svår att hålla när hon drar på en löpa. Annars är hon en helt fantastisk
liten hund som vunnit mångas hjärta denna höst. Hon arbetar som bara en
jaktsugen cocker kan, ger allt hon har till sista uns av ork – hon är vårt
lilla lejonhjärta. |
|
|
Som jag sagt så många gånger förr
lyckas man oftast behandla den yngre hunden i huset med en viss nonchalans;
den lever s a s i skuggan av sin mer erfarna kollega. Det är ju helt galet
förstås; alldeles bortsett ifrån att två hundar orkar mer om de får dela på
ansvaret, kommer den dagen när den yngre måste ta över mer för att den äldre
inte orkar lika mycket som förr. Tezla har extra otur när hon nu är
mellanhunden då den unga slamsan, Cully, i sin egenskap av valp kräver mer
jobb och tillsyn än hon kommer att göra längre fram. |
|
|
Ändå har den gångna hösten varit
något av revanschens höst för vårt lilla lejonhjärta; hon har överraskat
stort i skogen. Delvis har detta berott på en sjukskrivningsperiod för Nenya,
delvis, och främst, på att det har varit ett så gott år. I trots mot gamla
”sanningar” har hon hårt, glatt och villigt stött tjäder som få spaniels i
det här landet har gjort. Det goda året har också gjort att hon har kommit
mer till sin rätt – hon är litet av de små markernas hund och bara riktigt
goda år finns tillräckligt med vilt för att hon skall hinna hitta något
innan hon tar slut. Annars är den hårdare springern det självklara valet när
många timmar åtgår för att komma till skott i glest besatta stammar. |
|
|
Det här har gjort att jag har haft
en uppsjö av små, heta marker att släppa henne på och hon har fått gå som
aldrig förr. Det har snarare berott på hur mycket ork jag som förare har
haft hur mycket vi har jagat under en dag; det skall här påpekas att en
ständig ström av besökare som har medfört egna hundar, har ökat på det antal
timmar jag själv har gått i skogen. Inget fel i det; det är gott att ha
ständig tillgång till många spaniels när fågeln går till riktigt bra. |
|
|
Jag har fortfarande inte riktigt
förstått hur det har gått så bra att jaga tjäder t o m med cocker, det har
varit ett unikt år på det viset, men som vanligt har det också jagats orre.
Jag hade önskat fler ripor på marken men det var inte många vi såg. Tur då
att tjädern höll så bra mellan stötarna på orre, men visst har jag fått
gräma mig också. Man får ju bara några fåglar trots många goda chanser och
det var inte få tjädrar som kom undan därför att bössan var tom efter att ha
fällt en fågel när den andra hunden i parsläppet stött ytterligare en. Än
värre då när hunden stöter på fel sida en gran och jag inte ser att skjuta.
Särskilt minns jag en stor gammal tupp som Tezla stötte i vinkeln av en
hyggeskant, en som jag inte såg därför att den märkligt nog svängde ut över
hygget – något de aldrig gör! – men den förstod väl att Chatarina som stod
där ute inte hade någon bössa. Nästa år har hon lovat ha det – och det
behövs. Spanieljakten kräver nästan två skyttar för att så många chanser som
möjligt skall kunna tas tillvara. Antagligen kommer det att vara bra med
fågel även nästa år, även om tillgången nog kommer att vara på väg ned, men
då skall vi på dem igen, mitt lejonhjärta och jag.
|
|
