Jaktspaniel i Norr

På vår resa fick vi en särskild gåva av Thomas, en som en norrlänningar vana vid sparsamma viltstammar inte tackar nej till; en tidig morgon på gås och en rough shooting som vi bara hört eller läst om. Jesses så roligt vi hade! Givetvis förstår vi att de som är vana vid det här kanske inte tycker det är lika ovanligt, men för oss var det närmast unikt, inte bara för jaktens skull, utan också för möjligheten att träna hund. Naturligtvis är det ingen slump att de allra duktigaste hundarna återfinns där nere med de möjligheter att träna som finns, bara man har en hund som är så genomtränad att man är välkommen på de ställen där jakter arrangeras. För oss med vår unga Cully var det en sällsynt chans att få kvalitetsträning på henne och stötar gjordes, orutinen lyste fram ibland, men det gick ändå hyggligt. Däremot kunde varken Annelie eller jag hantera en kamera och därför är vi tacksamma för att vi får använda Hasse Sjöbloms och Rolf Nordlunds bilder i stället; en bild säger mer än tusen ord.

Skånenatten är mörk och om man inte är känd på trakten kan det vara litet knivigt att hitta dit man skall, men efter litet trassel kom jag till slut rätt, om än litet försenad. Ibland kan det vara positivt att känna sig totalt okunnig och litet dum, därför att man då får hålla sig vaken för nya lärdomar och nya lärdomar är bra för människan. Litet underligt var det dock när skramlet av spadar hördes i mörkret och Thomas drog iväg på fyrhjulingen för att frakta ut mängder av vettar; vi andra skulle komma efter med spadar och bössor. När vi halkade fram i den skånska leran på åkrarna på väg ut till diket där vi skulle gräva ned oss, kändes det som i en gammal film från första världskriget. Jag och jaktelev Lasse grävde ”benhål” i botten på diket medan Thomas och Rolf laddade ut vettarna. Det var i sista minuten, ”gåsarna” var på väg.

Först hördes kackel på håll, ackompanjerat av Thomas vilda trumpetande på gåspipor. Där satt vi fyra man på en ca 20 meter lång linje och väntade. När så gässen kom riktigt nära var det framstupa sidoläge som gällde och ändå höll man på att vrida nacken ur led för att kika litet under mösskärmen – hur skulle man annars hinna med att se ett mål att skjuta på? Ändå hann jag inte vara med när det small och ur ögonvrån såg jag första gåsen falla med en ovanligt tung duns, nu var vi igång. Ljudnivån från vingesus och gåskackel och Thomas skärande toner, blev under en intensiv stund allt högre. Fler gäss föll, någon vingad, men alla hämtades in av Rolfs duktiga jaktgolden Loke. Själv tog jag ned en gås, en annan sköt jag och Lasse samtidigt på. Om vi båda träffade får vi aldrig veta; det enda vittnet dog nämligen.

I pauser mellan inflygningarna fick jag litet snabbinfo av Lasse om gåsjakt och tydligen hade vi ingen tur med vädret denna morgon. Fram till denna dag hade vädret varit lämpligare för jakt med låga moln och regn, kanske för litet vind dock. Dagens klara väder och vindstilla var inte optimalt då gässen tenderade att inte gå ned i skotthåll. Totalt sköt vi sex stycken vilket för mig som nybörjare var vackert nog, men jag förstår att det kan gå oändligt mycket bättre. Det kunde ha gått bättre även för mig personligen eftersom jag är så ovan vid den här typen av skytte, är faktiskt en medelmåtta där. Jag är mer hemma i skytte på fåglar snällt stötta av spaniels och det var det dags för nu. En fantastiskt spännande morgon skulle avlösas av något lika spännande; rough shooting i skånskt kulturlandskap.

Vi brukar också jaga på linje med två eller flera jyckar på sök, samtidigt eller turvis. Dock är det oftast så att när vilt stöts får bara en chans att skjuta. Lika ofta blir skottanbuden orättvist fördelade så att samma skytt får alla eller de flesta skottanbuden, fåglar har som bekant ingen större känsla för rättvisa. Hur skulle det gå nu? För er som är vana vid skånsk rough shooting kan min fundering verka konstig, men jag såg ju också att det fungerade väl; det blev självklart att skilja på vems fågel det var och fåglarna låg så till att skottanbuden fördelades jämnt. Ändå frestas jag att tycka att Hasse hade det bäst som fick ta alla skottanbud, då med kameran. Snabbt hagelskytte och lika snabbt kameraskytte liknar varandra och som fotointresserad förstår jag väl hans passion för det.

Likheten med vår jakt finns där, man jagar i buskar, ridåer, längs diken och vattensamlingar, egentligen är det skillnader i vegetation som är störst; vi har t ex inga taggar på våra buskar och vi jagar aldrig i ”nällor”.

När det kommer till viltet kan jag nog bekräfta det en gästande skåning en gång sade att rapphöns och ripor liknar varandra i uppfloget och sättet att ta sig undan. Möjligen fladdrar rapphönan omkring ännu mer än ripan – och så är den så mycket mindre. Fasanen liknar orren i storlek, men den är långsammare. Skotten borde då bli lättare kan man tycka, men fasaner har en tendens att stiga kraftigare och jag inser att några av mina skott gick under därför. Några gånger avstod jag kanske i onödan skott för att jag tyckte det var för långt, en väl inrotad vana från vår jakt.

Vi sköt mest fasaner och rapphöns, men även några gräsänder. De var litet skyggare än jag litet fördomsfullt hade trott så det var inte helt lätt. Kul dock vi fick se litet gott vattenarbete av duktiga hundar.

När man går som skytt ser man inte alltid hundens arbete så tydligt. Thomas verkade vilja testa Cully direkt och det var för henne första fågeln fälldes, roligt nog av undertecknad. Däremot såg jag inte stöten, men Hasse och Thomas bekräftade ett Cully stötte fasantuppen som kom ut från en vall och som erbjöd ett lätt skott – förevigat av Hasse. Snacka om ögonblicksbild! (Här utbreder jag mig litet över Cully, men det är ju vår hund)! Testet fortsatte med att Thomas kallade ned Annelie och hund till vattenhålet bakom vallen där lika många gräsänder som jag skjutit i hela mitt liv, brusade upp. I nästa moment när hunden fick gå igen tvärnitade hon vid en buske och körde in huvudet och ut kom ännu en vilt skväkande gräsanddrake. I samtliga fall förblev hon fast. Allt detta hände på mindre än en minut, men det var under den korta stunden Cully blev jakthund. Första viltet var skjutet över henne och hennes skogsjaktliga arv som gjort henne litet tveksam till den skånska terrängen, var inte längre till hinder. Där ser man vad många viltkontakter kan göra med en hund!

Nu betade vi av gräsmarker med rapphöns och någon enstaka fasan, buskmarker med fler fasaner, jordvallar beväxta med allt möjligt taggigt och stickigt. Skott föll, liksom fåglar, men i alla fall kom de in, döda eller levande. Det var imponerande att se hur trygga förarna var i sin tillit till hundarna och hur jäkliga apporterna än var så nog kom viltet in. Ibland blev det förstås halt i jakten, men när det låg flera fåglar tog det litet tid. Även Cully fick hämta någon fågel, men av självklara skäl inte fler för att inte riskera eftergående. Det var en stekhet jakt!

På flankerna gick Thomas och Rolf, jag i mitten, alla med bössor, Rolf även med hund, cockern Bettan. Där gick också Hasse turvis med cockrarna Wilma och Ebba och mitt i linjen Annelie med Cully och Lena med först syster Coffi, sedan med mamma Whoopi. Vid något tillfälle fällde jag tätt inpå varandra två rapphöns stötta och sedan rutinerat hämtade av Whoopi som, i mitt tycke, ibland orättvist har sagts ha sina bästa år bakom sig. Faktum är att alla jyckarna gjorde goda arbeten på för oss ett imponerande vis – det fanns massor av vilt, massor av arbetsuppgifter, men det fungerade som ett väloljat maskineri. Till sist var första delen av dagens rough shooting avverkad. För oss var det att packa ihop och åka vidare – trodde vi.

Thomas hade andra planer visade det sig. Vi kunde ju bara inte tacka nej till dem! Hur ofta får man chansen till sådant här? Färden gick ned till en damm som vi snuddat vid redan på morgonen. Då var där inte så mycket vilt, någon and fälldes då. Nu fanns där hur många fasaner som helst. Alla var inte med i denna såt, bara Thomas med Chiva, Rolf med Bettan och Hasse med Ebba. Hursomhelst var det med den hunden Hasse fick in en besvärlig apport på en fasanhöna som föll i dammen, simmade iland och drog iväg längs buskridån – oj vad dessa fåglar kan löpa undan! Det blev litet nervöst tyckte jag, men den envisa lilla cockern fann fågeln i en liten vassrugge som en stund innan släppt ifrån sig en gräsanddrake som efter skott hämtats av Chiva. Cockrarna fick visa sig på styva linan här, men det fick också Chiva.

Det här var inte direkt min stora stund. Jag bommade några fåglar rätt fult, vilket väl inte gjorde så mycket, men jag orsakade också ett par eftersök som Chiva rättade till på ett fantastiskt vis – vad den hunden kan dirigeras och apportera!

Kanske var det min orutin vid den här typen av jakt som gjorde det, men jag missade några tillfällen för att jag stod helt felplacerad; nog är det trevligt att komma ut på jakt och träffa sina kamrater – men inte bokstavligen!!!

Så var det de här fallen när två skjuter på samma fågel; i ena fallet tror jag att jag var först, i det andra vet jag att jag var sen för att fågeln redan var på väg ned. (Det är inte första gången Thomas snuvar mig på en fågel, som en viss tjädertupp i Träsket…) Strunt samma, det viktiga var att alla fåglarna kom in igen; inte så konstigt med tanke på det goda hundmaterialet.

Tack! Ett särskilt tack till Hasse och Rolf för bildbidragen! Det blev till en fantastisk final på årets så länge emotsedda vistelse i Skåne. Er vi aldrig träffat förut var det extra roligt att få lära känna äntligen. Vi har fått massor av intryck som det kommer att ta tid att sortera upp. Andra funderingar som sätter ytterligare myror i huvudet på oss, sådana som vi tills vidare håller för oss själva, men vi kan avslöja att det rör sig om hundar – konstigt vad?

Aktuellt	Veckans ord	Veckobilden	Rapporter		Valpar	Spanielgalleri	Bildgalleri
Om oss	Nenyas sida	Tezlas sida	Cullys sida	Länkar	Gästbok	English	Hem