Cully är nog ganska valpig än. Efter mer än tjugo år med en rad spaniels har vi lärt oss att ta sådant med ro. Vi har våra gamla hundar att jaga med i höst och nästa höst om det skulle vara så, varför då ha överdrivet bråttom med Cully?
Det är en fröjd att se henne arbeta, antingen det gäller apportering eller fältsök – men oj vad det går undan! Det där med fart och stil är överskattat när det går över en viss gräns; vi behöver brukshundar som skall kunna arbeta många timmar, dagar i sträck, inte vara flashiga i första hand och det måste hon lära sig. Givetvis kommer det med erfarenhet, men det är också nödvändigt för en skogshund att spara på krafter och samtidigt balansera det mot effektivitet att stöta fåglar skjutbart till. Det kanske inte låter helt lätt, men de flesta av våra tidigare jyckar har klarat det, så varför skulle inte hon göra det? Den enda av våra hundar som har varit komplett oduglig gav vi så småningom bort, men det ödet drabbar knappast Cully.
Alltså: vi strävar efter funktion och nytta och det är utifrån det synsättet Annelie jobbar med hunden. Målet är att få en hund som jobbar självständigt och med så litet pipa som möjligt samt att hundens arbetssätt anpassas efter de förhållanden som råder här, där vi de facto jagar, och inte enligt förhållanden som finns på annan plats i landet. Vanligt är annars att man även här uppe lägger upp träningen för att passa för sydsvenska (eller engelska?) förhållanden och som har väldigt liten bäring på vår jakt. Som nordnorrländsk bonnjägare kan man tycka att det är litet konstigt.
Apportering
Dirigeringsträning är på sitt vis bra, men är definitivt underordnad förmåga att självständigt och uthålligt söka efter dött eller skadat vilt utan att föraren lägger sig i. En ”robothund” göre sig inte besvär. Vi har ingen nytta av en hund som hela tiden måste fråga, eller uppsöka föraren för att få veta vad den skall göra härnäst. Ses fågeln falla direkt i skott är den antingen död – då man med fördel kan hämta fågeln själv – eller skicka hunden på en nära apport, men snabbt för att fågeln skall hinna undan så kort bit som möjligt. Att tvinga hunden att vänta en viss stipulerad tid är förkastligt; i värsta fall hinner fågeln krypa under och ingen jaktspaniel i världen kan ta igen en fågel som gått under jord. Befarar man att en fågel är träffad och landar levande eller faller ned död ett par hundra meter bort har man ingen aning om exakt var i tät skog; det blir att gå efter med hunden och låta den söka igenom den möjliga sektorn. Det kräver tålamod hos föraren och självförtroende hos hunden. Det har ingenting med tjusig dressyrträning att göra, utan det handlar om jägaransvar och etik och att förkorta ett djurs lidande så långt möjligt. Eller att rädda ett värdefullt matvilt som ingen jägare har rätt att slarva bort för nöjet att få visa upp en dressyrprodukt.
Cully får träna i alla marker vi kan hitta på, under granar, i täta enesnår, på prunkande sommaräng, i igenvuxna diken – ja överallt. Bara vår fantasi sätter gränser.
Hon får söka tills hon hittar. Hon är som sagt litet valpig än och hon förspringer sig, blir litet yvig ibland, men entusiasmen är det inget fel på. Det ger resultat. Cully är en hund som har lärt sig att aldrig ge sig och hon börjar vara så duktig att hon borde kunna gå från klarhet till klarhet om vi inte skyndar på för snabbt. Som en nära vän brukar säga: ”Paug, du har all tid i värrrlden!”
I fält
För rätt många år sedan instruerade en god vän oss att träna söket hos valpen/unghunden att vara så tätt som krävs i sydsvenska fasan- och kaninmarker. ”Det är alltid lättare att töja ut ett kontrollerat sök till den vidd som krävs hos er än att ta in det när det blir för vitt”, är den ungefärliga beskrivning hon ger. Det här håller vi helt och fullt med om. Det viktiga med en unghund är att befästa lydnad, stärka kontakt och etablera en funktionell jaktmetodik – inte att för snart börja jaga på allvar. Det hinns tids nog, men sant är också att ingen hund göre sig besvär i våra marker om den inte tillåts söka ut bra mycket längre än vad som är rekommendabelt i Sydsverige. Våra fågelbestånd är bra mycket glesare och fåglarna trycker heller inte så bra som fasaner och kaniner. Skillnaderna består alltså i att hundarna inte platsar i ”finare” sammanhang och jägaren måste vara betydligt flinkare med bössan, dels för att hinna skjuta innan fågeln går ur håll, dels för att där kan finnas ett och annat träd i vägen.
Cully har fått prova mängder av olika marker. Här skall bara poängteras att vi sedan en tid inte släpper henne på sök var som helst eftersom skogen nu är full av fågel- och harungar och att det egentligen inte är möjligt att träna en unghund utom jaktsäsong – då det egentligen är för sent – men hänsynen mot det vilda måste gå först.
Ännu så länge har det gått bra att träna in ett vettigt sök eftersom allt är nytt och spännande för en unghund. Så småningom blir det väl som det brukar bli att en mer van hund tappar intresset när där inte finns något att hitta i form av vilt, men än så länge kan vi njuta av nöjet att se en nybörjare lära sig att bli en användbar jakthund. Hon går perfekt i tät terräng, kommer säkert alltid att göra det, men visar nu tendenser att bli litet yvig på hyggen och annan öppen mark. Visst, det är orutin – kanske valpigt – men det går lätt att åtgärda med pipan – i alla fall än så länge. Tids nog skall hon väl nå ”tonårstiden” då det skall testas på allvar, men den dagen, den sorgen.
Sammanfattningsvis kan sägas att hennes svagaste sida är att hon går på så hårt att hon bränner ut sig både fysiskt och mentalt på alltför kort tid – vilket kommer att bryta till sig med tiden. Hennes största styrka är att hon har ett så skolat sök, att hon verkligen får med sig all mark, något som väldigt mycket liknar Tezlas fina sök. Att hon liknar Tezla även i att låta sig styras med mycket små medel är förstås också väldigt fint att se. Vi tror att Fawitos Cully kommer att utvecklas till att bli en utmärkt representant för den kanske allra ädlaste av fågelhundsraser, jaktspringern.
