Inte många – ens de som själva har welsh – skulle se den som en hårt arbetande skogsfågelhund. Jag gjorde det då inte för bara två år sedan. Med lite erfarenhet har jag fått revidera den uppfattningen en aning. Jag menar inte att rasen överlag skulle vara jämförbar med jaktspaniels, jag menar heller inte att jag skulle kunna skaffa en själv och den kan aldrig utgöra ett alternativ för jägare, men enstaka individer kanske kan fungera hyggligt som jakthundar. Det kan väl en jägare vara karl nog att erkänna.
Som jägare ser jag bara till nyttoaspekten. Finns en rest av jaktlust kvar och om näsan är god kan welshen söka upp och stöta fågel, men den kan också användas till eftersök. Finesser som ingår som obligatorium i handboken för spanieljakt är långt ifrån alltid applicerbara där vi jagar och för mig är det ändå resultatet som räknas.
Med tjäder i nosen
Med skåningarna resta och med tre dagars jakt tillgodo, men med bara en funktionsduglig hund kvar, Tezla, var det skönt att Chatarina dök upp med Hunter och Pelle. Vi känner dem sedan några år, de var med hela fjolåret och de jobbar på bra. Pelle är en stark, någorlunda snabb hund som duger bra till ”buskröjare”, spanielns huvudsakliga funktion, och han orkar timme ut och timme in. Hunter är långsam, men i par med Tezla och på korta släpp, funkar han bättre. Tezlas intensitet och vilja gör att hennes batterier snart är förbrukade och då är det dags att bryta för båda jyckars skull.
Apport!
Första dagens första tjäder (en höna) fladdrade ned i bäcken bland storgranarna. Pelle skickades på apport och snart hördes de där korta slagen av vingar som brukar uppstå när hunden greppar fågeln. Pelle kom in utan fågel.
Snart upprepades samma sak, fågeln var borta. Det är alltid jobbigt i sådana här situationer och även om jag inget sade trodde jag att hunden blinkade, inte hade dådkraft nog att ta fågeln. Den tycktes förlorad, men en bit bort hade jag turen att stöta den själv, sköt men bommade, men förstod att den landat igen bakom nästa dunge. Chatarina fick skicka Pelle på förnyat sök då han strax kom in med den levande fågeln i ett mycket fint, men fast grepp – oj vad bra! Inget slår den lättnad man känner sådana gånger och tro mig: i den stunden spelade det ingen som helst roll att det inte var en jaktspaniel som gjorde det, utan ”bara” en welsh
.
Det som hade hänt var att fågeln hade lyckats flyga korta bitar, tillräckligt för att komma undan hunden. Detta kunde inte läggas Pelle till last, inte ens en jaktspaniel kan flyga.
Mera fågel
Alla jyckarna både stötte och apporterade fågel i två dagar. Hunter och Tezla t o m dubblerade vid ett tillfälle; att jag bara fick en tjäder den gången berodde på att skogen som vanligt var lite för tät, det ligger liksom i den norrländska naturens natur.
De två första dagarna fälldes sju tjädrar och två orrar. Fler skulle det ha blivit med en bössa till på flanken och det var där Jonas kom in i bilden den tredje dagen. Sigge, som ännu är helt ung, fick också visa framtassarna.
Sista dagen
Snart nog fällde Jonas två orrar som hade klarat sig om han inte varit med. Inte ens med spaniel kan en skytt vara på två ställen samtidigt och skogsfågel är mästare på att utnyttja terrängen för att inte blotta sig.
Sigge fick söka i korta släpp när han inte gick fot hos Jonas. En ung hund inleds ett år som det här i ständiga frestelser och när husse Jonas en stund senare fällde en tjädertupp var det svårt att hålla sig. Ändå tror jag det är klokt att låta hunden följa med, men inte låta den jobba för mycket och riskera en förspringning. Sigge är en tuff hund och nog krävdes av Jonas en säker uppsikt.
Ändå hann Sigge göra en jättefin stöt på ripa den dagen. Att hans flinka husse inte fick den fågeln kan mycket väl ha berott på att han var upptagen med att hålla koll på Sigge så han inte gick efter.
Där släppte Jonas en fågel till mig som missgynnats av jaktgudarna hela dagen, men han vann ännu mer eftersom hans hund var absolut fast i stöten. Jonas är ambitiös med sin jycke så där var det bara att ta av sig hatten för ekipaget.
Slut
Första veckan var över. Vi hade haft jättetrevligt med alla våra gäster; själv hade jag varit jaktledare i åtta dagar och nog kändes det i gammkroppen! Ändå hade jag fått mycket igen bara av att se och höra glädjen hos alla som varit med. Aldrig kommer jag att glömma Tomas glädje över sin första tjäder, eller Chatarinas glädje över sina hundars insatser i en tvivlande värld. Det var ju tur att hon fanns där, annars hade inte utgången blivit som den blev. Som egotripp betraktad blev den här veckan en riktig hit – vem vill inte njuta av gästers glädje samtidigt som man lite kagigt dunkar sig själv berömmande i ryggen!
© Copyright 2002 Annelie Hansson och Stefan Hansson, Umeå
Uppdaterad 2007-12-07
